ask.fm | f.s

111 - Michelle

Fett snygg är du
Du har ingen chans med mig  

Vrf?
Gissa 3 ggr

Jag önskade att allt vore enklare.

Att jag aldrig blivit kär i en kille som aldrig kommer vara kär i mig. En kille som alltid  kommer gå tillbaka till sitt finare, roligare, vackrare ex. Varenda jävla gång. Jag önskade att jag inte var så jävla naiv. Jag önskade att jag aldrig legat med killens bästa vän. Jag önskade att jag aldrig släppt in den där bästa vännen.

Felix var den enda som kände mig, som kunde trösta mig, som hade rivit ner min mur som jag så fint byggt upp.

När Felix strök bort min tår och lät mig pressa ansiktet mot hans bröst, då kändes inte allt så förjävligt längre. Och det skrämde mig, som fan. Varför kändes allt så mycket bättre med honom?

När Felix kysste mig, kysste han mig så mjukt och stillsamt att jag hade kunnat tro att det var någon helt annat som kysste mig.

Men det var  han. Det var alltid han.

Han verkade fixa allt, och fatta allt. "Han kollar hitåt." hade han viskat till mig. Han hade förstått allt, såklart. Han kysste mig, för min skull. Inte för hans egen vinning. Han kysste mig där och då för att han ville hjälpa. Och jag älskade honom för det.

Jag och Felix hade gått hem tillsammans den natten. Han hade hämtat min jacka och vi hade gått till hans lägenhet. Lägenheten som vi spenderat vår första natt tillsammans i. Jag kände igen rummen, med soffan där jag hittat en behå, lampan som hade gett honom det där fina skenet som framhävde hans kindben, och såklart hallen där jag en gång tyst tagit på mig ytterkläderna för att sedan smyga ut.

Konversationen mellan oss på väg hem var konstig. Det var mest ytligt prat. Typ som att jag nästan missat tolvslaget och om att han nästan hamnat mitt i det där bråket som utbrutit på trappan. Han höll sitt avstånd, vilket kändes forcerat efter vår kyss. För den var så fin liksom. Inte... "normal".

Jag satt på sängen i skräddarställning med ett glas vatten som Felix gett mig. Han verkade inte kunna sitta still, så han gick runt och plockade upp kläder. Kvinnokläder, vilket var konstigt. De kanske var hans mammas. Jag orkade inte fråga. Han gick runt i rummet, bytte byxor och tröja, städade. Han ville nog inte sätta sig med mig på sängen.

"Felix?" sa jag. Han kollade på mig med något i blicken. Jag svalde. "Jag är kär i Oscar." sa jag.

Han var tyst ett par sekunder. "Jag fattade det." sa han, som om jag var gjord av glas och skulle gå i tusen bitar om han råkade säga fel sak.

Jag samlade mina tankar och tog ett djupt andetag. Jag hade aldrig sagt det där högt förut. "Jag vill inte vara kär i honom." sa jag, och min röst sprack. Jag ville inte gråta igen. Jag hade slutat med det för en timme sedan.

Felix såg på mig. Sedan satte han sig på sängkanten. Han suckade. "Han..." Han stoppade sig själv. Han fortsatte inte. Jag böjde mig fram för att ge honom en blick. Han satt trots allt med ryggen emot mig. "Han är inte kär i dig." sa Felix. Sanningen sved, men det var sanningen. Det visste alla. "Förlåt, Michelle..." Felix verkade ångra sig samma sekund, och vände sig emot mig.

"Nej, det... Jag vet." sa jag. "Jag vet att han inte är det."

"Vad vet jag, han kanske är det..." sa Felix.

"Nej." avbröt jag honom. "Det är inte så. Du ska inte be om ursäkt för att du säger sanningen." sa jag.

"Hur länge?" frågade Felix. Han kunde knappt kolla på mig.

"Sedan i somras. Kanske." sa jag.

"När ni... låg?" frågade han, och svalde hårt.

"Ja. Eller... Jag ljög för dig, Felix. Det var ingen fyllegrej. Vi... träffades på skolan. Och började bara hänga på kvällarna, som kompisar. Sen... Blev det kyssar och... och till slut hade vi sex. En gång. Och sedan dumpade han mig som vilken annan tjej som helst. Men då hade jag redan fått känslor för honom." sa jag ärligt och öppet. "Men han hade känslor för någon annan."

Jag försökte se på Felix, men han stirrade bara in i väggen. Och jag kanske såg fel, men det var blött på hans kind.