ask.fm | f.s

41 - Michelle

Hur bra är du på att dölja dina känslor?
Vet inte haha

När jag låg i sängen med honom, precis efteråt, insåg jag att det här inte är bra. Det här är verkligen inte bra.

Han, någon som fått mig så illamående i flera månaders tid är han som också kan få mig så varm och euforisk som ingen annan tidigare kunnat.

Varför låter jag honom få mig? Varför låter jag mig själv få honom?

Två gånger. Två gånger, och det var så uppenbart. Han, hans kropp och hans ord kunde få mig när han än ville. Två gånger, och jag kunde inte annat än att jämföra honom med en drog. En drog som kunde dra i mig, i varenda lem i min kropp, och jag skulle falla pladask varenda gång.

Jag vände mig om när jag tagit på mig trosor och tröja igen. Drogen som var Felix Sandman låg på sängen och kollade på mig.

"Vad?" frågade han.

Jag kan inte släppa in drogen mer än såhär. Jag kan inte låta drogen komma närmre än bara in på min kropp. Närmre än så... jag kan inte låta det hända.

Han måste ut.

På tal om det, varför låg han kvar fortfarande? Jag trodde han skulle vara först upp ur sängen. Först att dra.

Men han låg kvar. Hur länge tänkte han ligga där?

"Nej, asså..." Jag kliade mig i nacken och samlade mig. Ju mindre han förstår vilken stor inverkan han har på mig och på min kropp, desto bättre. "Det blir fett stelt om jag ber dig att gå." sa jag.

Det här är bra. Distansen mellan oss, luftrummet som skilde oss åt var bra. Jag började äntligen tänka klart igen, började tänka och bete mig som mig själv.

Det var viktigt att ha övertaget. Annars kunde killen göra vad han ville med mig. Så att sparka ut honom lät som en jävligt bra idé.

Felix höjde på ögonbrynen och satte sig halvt upp i sängen. "Du ber mig att gå?"

"... Jag ville helst slippa be dig att gå, faktiskt. Men... Ja."

Felix måste förstå att jag inte var en klängig brud som ville skeda efter sex. Han måste förstå att bara för att jag lät honom så tätt inpå att det inte betydde något.

Felix släppte ut ett skratt. "Okej." sa han. Han förväntade sig inte det här, att jag skulle slänga ut honom, och det var bra. Han var häpen, det såg man.

"Min säng är inte gjord för två, Felix." sa jag. Han ställde sig upp, skämdes inte alls över att stå helt naken framför mig. Han klädde på sig.

"Inte min heller." sa han och drog på sig sin tröja. Jag svalde.

"Om du behöver nånstans att sova finns det alltid en soffa där nere." sa jag.

Jag antar att det inte var speciellt ofta en kille som Felix Sandman blev utkastad på det här viset, men jag var tvungen. Killar som Felix var nog tvungna att visa sig själva ut efter en natt med en tjej. För tjejen skulle förmodligen somna på hans bröst och hoppas att han skulle stanna hela natten. Men han gjorde aldrig det.

"Det är lugnt." flinade han. "Vet du, Michelle? Du och jag är nog mer lika än vad du tror." sa han och drog på sig sina strumpor. Jag stod mållös framför honom. Jag vill inte bli jämförd med Felix Sandman. Han måste väl mena utkörningen? Eller hur? Vi är inte lika på något annat sätt än att ingen av oss ville skeda med personen vi nyss haft sex med. "Sov gott inatt." sa han och blinkade med ena ögat.

Han gick nerför trappan och jag gick långsamt efter. Vad fan menar han? "Vi är inte ett dugg lika!" bråkade jag med honom och såg hur han klädde på sig ytterkläderna. Jag själv stod på det sista trappsteget i trappan.

Felix bara skrattade. Han drog på sig skorna.

Sedan gick han fram till mig, och jag väntade mig en äcklig eller snuskig kommentar om kvällens händelser, men istället tog Felix tag i sidorna av mitt ansikte, och kysste mig hårt och vackert.

"Du har rätt." sa han när han lutade sig bakåt. Jag såg förvånat på honom. "Det känns jävligt konstigt att kyssa varandra."