ask.fm | f.s

83 - Michelle

Snapar du med Ogge Molander?
Neeeej

Jag stirrade föraktfullt på outiften som hade hängts på min skrivbordsstol. Sofi hade kommit hem med den igår när jag slutat skolan, och jag hade verkligen försökt att inte rynka på näsan åt den.

Den var så jävla ful.

Eller ja, inte alls min stil i alla fall. Om jag någonsin skulle sätta på mig en kjol skulle den vara svart och sitta åt. Den här däremot... Kjolen var lång, till knäna ungefär, och den satt inte alls bra. Den var i en grådassig färg dessutom, och Sofi hade valt ut en topp i marinblått, med fucking girlanger och skit.

Det här måste vara ett fucking skämt.

"Om en halvtimme kommer de," sa pappa och kom in i mitt rum. Han själv höll på att knäppa en av sina finskjortor. "Hur är det? Ska du inte klä på dig?"

"Jo." mumlade jag. Jag hade redan sminkat mig och så men skjutit upp med allt vad jag hade att inte ta på mig de där kläderna. "Jag vet bara inte om de passar." sa jag, och gav kläderna en blick.

"Jo! Sofi har ju kollat dina storlekar och allt! Det skulle vara så snällt om du tog på dig det där." sa pappa, aningen stressat, gav mig ett tacksamt och gick.

Fan också. Jag vill inte ens vara med på den här middagen! Jag pallar inte sitta där nere hela kvällen tillsammans med släkten som jag aldrig umgås med annars och låtsas vara intresserad av deras liv.

Efter en kvart tog jag motvilligt på mig den fula jävla kjolen och den fula jävla blusen och speglade mig själv. Asjävlaful.

-
Efter en timme hade de flesta i släkten kommit, farmor samt hennes bror och syster, två fastrar och deras familjer, småkusiner och alla som hör till. Det enda som fattades var min farbror och hans äckliga son, Oscar Molander. 

Jag satt i en fåtölj med näsan ner i mobilen och skrev med mina kompisar, som hade en mycket roligare lördagkväll än vad jag hade. De skulle tydligen träffas ikväll, och jag var fast här. Mina fastrar satt en bit bort och hade en opassande konversation om min döda mamma, de hade lågmälda röster och hade tydligen glömt bort att jag var här.

Överallt i rummet hördes skratt och glada röster, grattis-hälsningar till min pappa och Sofi hördes stup i kvarten. Barn sprang runt överallt och det luktade mat i hela huset. Jag vill bara att detta ska vara över.

"Hallå i stugan!" hördes plötsligt en manlig hög röst som överröstade alla i huset. Roger, min farbror, lika arrogant och narcissistisk som sin son. Roger kunde däremot vara skön, ibland, det kunde verkligen inte Ogge vara.

Roger och hans familj grattade pappa och Sofi, gav presenter och allt möjligt, samt hälsade på resten av släkten, som faktiskt var här i tid, till skillnad från dem.

"Tjena Michelle! Tänka sig, va! Att din gamla farsa har gift sig!" Roger la hårt sin hand på min axel och jag fick genast ont i den. "Och med en sån snygging!" Roger skrattade och gick vidare för att störa någon annan. Oscar kom in i rummet och slog sig ner bredvid mig. Jag bet ihop käkarna.

"Är det inte lite konstigt att din pappa går efter någon som lika gärna kunde vara din syster?" flinade Ogge, först med ögonen på Sofi, sedan på mig. Han hälsade inte ens, utan gick direkt på med drygheten. Jag vägrade kolla på honom. "Asså, missförstå mig rätt, hon är jävligt snygg. Jag undrar vad hon skulle göra om jag 'råkade' klämma henne på rumpan?"

Jag ställde mig upp. "Du är så jävla vidrig." sa jag. Sånt här prat var inte ens extremt för Oscar, det var vardag. Han var så äcklig och elak, exakt hela tiden. Jag förstår inte hur vi kan vara släkt.

"Chilla, Michelle!" skrattade han, och följde efter mig in i hallen. "Jag drev."

Jag vände mig om, såg in i hans kyliga ögon där ingen värme fanns. "Jag vet, du bara driver. Hela tiden." Han verkar dock inte fatta att hans 'skämt' inte är fucking roliga.

"Vad menar du?" flinade Oscar. Jag himlade med ögonen och fortsatte gå, men Ogge tog tag i min handled och hindrade mig. "Men älskade kusin, varför springer du iväg från mig?"

"Men rör mig inte!" utbrast jag. "Du är så äcklig."

Förra gången vi hade en släktmiddag tillsammans så hade en enormt bråk brutit ut mellan mig och Ogge, vilket fortfarande inte var utrett. Det skulle nog aldrig bli det heller.

"Är det jag som är äcklig? Det är inte jag som ligger runt med halva stan i alla fall." sa han, och jag svär att om inte min faster kommit ut i hallen då så hade jag örfilat livet ur honom.

"Hallå barn, middagen är serverad!" utbrast min faster med ett leende och ett stort vinglas i handen. Jag behövde också vin nu, minst sagt.

"Precis Michelle, spring inte härifrån nu. Det är ju mat." log Ogge sådär falskt och sockersött.

Jag pressade ihop läpparna i ett leende och gick in i middagsrummet igen.

"Föresten." sa Ogge när han drog ut sin stol, som stod bredvid min. "Vad fan är det du har på dig?" Han skrattade högt åt sin kommentar, och jag blev genast ännu mer obekvämare i den fula outfiten som Sofi valt ut.