ask.fm | f.s

34 - Michelle

Vilka älskar du?
Finns väldigt få människor jag älskar

Det var tisdag morgon, en jävligt kall en också. Jag var trött som fan efter att ha suttit uppe till klockan halv tre inatt, helt uppslukad av en dokumentär jag klickat fram.

Jag gäspade stort när jag stod vid busshållplatsen och väntade på en förjävliga bussen som alltid kom för sent, förutom såklart när jag var trettio sekunder sen och den hade åkt för tidigt.

Jag märkte hur musiken i mina öron slutade spelas plötsligt när mobilen istället började vibrera i min ficka. Jag tog upp den, i förväntan att det skulle vara Olivia eller Davina som ringde, men blev otroligt förvånad när 'pappa' lyste upp skärmen.

"Hallå?" sa jag försiktigt. Hade han ringt rätt? Fast det förstås, det var ett tag sen han ringde sist.

"Michelle! Hej, det är pappa!" Jag var aningen chockad att han ringde, speciellt såhär tidigt på morgonen. "Hur är det med dig? Väckte jag dig?" Han lät så... glad.

"Nej. Nej, det är lugnt. Jag står bara och väntar på bussen. Det är bra med mig." Jag harklade mig. "Har det hänt något?"

"Va? Nej, nej, allt är superbra! Både med mig och med Sofi!"

Sofi, ja. Tjejen han för tillfället var så kär i. Jag undrar hur länge det kommer hålla, egentligen.

"Jaha. Vad bra." sa jag och log så stort att han skulle höra det genom telefonen.

"Vi håller faktiskt på att kolla på flygresor till Sverige! Kul, va? Skulle det inte vara trevligt att äntligen få träffa varandra?"

"'Äntligen'?" frågade jag. Jag hade hört talas om kvinnan tre gånger, max. Jag visste inte ens hur hon såg ut. Eller hur hon lät, eller var hon kommer ifrån eller...

"Ja! Hon ser väldigt mycket fram emot att träffa dig, vet du." Pappa avbröt mina tankar. "Skulle du vilja det? Träffa henne?" Jag hann inte ens svara innan pappa glatt fortsatte. "Hur som helst så planerar jag att komma hem inom den kommande månaden. Fira jul måste vi väl ändå göra tillsammans! Du, jag, Sofi och farmor! Eller kanske jag tar med er hit till Tyskland över jullovet?"

"Ja..." mumlade jag. Allt det här var mer information än vad jag fått på två månader. "Bor hon i Tyskland, alltså?"

"Ja. Just nu i alla fall. Men är lika svensk som du och jag! Hon är underbar, ni kommer älska varandra!" Han var så kär och så lycklig, vem var jag att stoppa honom från det?

"Kul, pappa." Jag log halvhjärtat och såg på klockan. Tre minuter sen. "Har du pratat något med farmor?" Hon blev alltid så glad när hennes son hörde av sig, speciellt när han inte ens befann sig i landet. Moderliga oron, antar jag.

"Jag ringde henne precis innan jag ringde dig! Hon lät väldigt glad över att jag planerade att resa hem snart! Jag hoppas ni tar hand om varandra när jag inte är hemma." sa pappa.

Jag undrade om han ens hade ägnat en enda tanke åt att hans vanligtvis friska och krya mamma inte längre var så ung, och att det kanske inte var det lättaste att ta hand om ett hushåll eller en tonåring som mig. Det skulle inte förvåna mig om han inte tänkt på det. Visst, farmor var i bra form för någon i hennes ålder, men jag förstod att allt detta ansvar hon får när pappa är borta, är påfrestande. 

"Det gör vi." svarade jag. Jag försökte mitt bästa att göra farmor stolt, att hjälpa till hemma och att låta henne vila så mycket som möjligt. Men hon var så envis, och har alltid varit det, så hon lät mig nästan aldrig laga maten eller städa.

"Härligt att höra, gumman! Men nu kallar Sofi på mig här, då är det bara att lyda, vet du!" skojade han. "Vi får höras snart igen, gumman. Ha det så bra! Älskar dig!"

"Hejdå, pappa." sa jag tyst och hörde hur han hastigt la på. "Älskar dig."