ask.fm | f.s

124 - Michelle

"Är du inte ledsen? Över dina föräldrar?" frågade jag.

Felix skakade på huvudet. "Jag är tom, typ. Inte alls ledsen. Det kanske är för att jag har vetat i flera år nu att de inte... älskar varandra." Det lät som om det tog emot att säga de orden för honom, av någon anledning. "Det kom liksom inte som en överraskning." sa Felix.

Jag ville bara få bort allt hemskt, allt dåligt och allt sorgligt ur hans liv. Jag ville bara göra allt bra igen, men jag visste inte hur.

"Jag tänker bara på mina syskon." sa han.

"Har de hört när dina föräldrar bråkat?"

"Ja." Jag fick genast ont i hjärtat. Om de hört måste Felix också ha hört, under en längre tid. "Jag tror det har påverkat min lillasyster Line mest. Hon... är bekymrad. Hela tiden."

"Kanske..." Jag försökte hitta rätt ord, som inte skulle trycka på fel knappar. "Kanske är det här bäst. Kanske blir dina syskon lyckligare med lyckliga föräldrar. För de måste ju vara olyckliga. Om de bråkar mycket."

Felix nickade. "Jag hoppas allt blir bättre. För de mindres skull." sa han, och syftade på hans syskon.

"Jag är ledsen, Felix." sa jag dumt, jag ville ha något bättre att säga, något som faktiskt skulle göra skillnad. Jag klämde lite på hans hand, som fortfarande låg i min.

Felix skakade på huvudet, som om det inte var något speciellt. Men det var det ju, egentligen.

Det såg ut som han skulle säga något, men blev avbruten av min mobil som lät. Det var Oscar som ringde mig, och när jag såg hans namn hoppade mitt hjärta över ett slag. Han var arg på mig, det måste han vara. Men tack vare Felix, den finaste killen jag numera visste, brydde jag mig inte. Felix tryckte på avböj. Jag släppte lättat ut ett andetag som jag inte visste att jag höll inne.

"Jävlar, vad alla kommer slampstämpla mig nu." konstaterade jag. "När det här kommer ut."

"Michelle..." sa Felix, försökte förmodligen lugna mig, men jag lät honom inte.

"Det är lugnt." sa jag. "Jag bryr mig inte, jag tycker det är lite roande att läsa om hur mycket folk bryr sig." sa jag och gick in på appen ask.fm. Det hade redan, efter endast två timmar, rullat in kommentarer och frågor om mig och Oscar.

- slampa, vem FAN ligger med en kille som har flickvän

- hörde av Hanna att du legat med Tovas kille, är det sant?

- Jävla hora håll dig till killar utan flickvän?? :)

- Sant att du och Oscar e legat?

"Bry dig inte." sa Felix. "Det kommer lägga sig snart." sa han.

"Jag ser det bara som en anledning att ta bort skiten." sa jag, gick in på kontoinstälningar efter en minut var mitt konto borta. En lättnad spred sig över hela min kropp.
"Så. Nu kan de prata allt de vill, och om de undrar något speciellt kan de komma upp till mig när de ser mig." sa jag. Felix kollade roat på mig, med ett snett leende.

"Jaha." sa han.

Jag kände mig lättad, den där skitappen var egentligen inte för mig. Jag brydde mig inte om skvallret på skolan, och jag ville inte vara en del av det heller. Även fast jag konstant var det, i alla fall nu för tiden. Jag antar att det kom med Felix, och även fast jag inte gillade det så var det värt det. Han var värd det.

"Folk kommer tro att jag flyr. Men de får tro det." sa jag.

Jag har levt med kommentarer och rykten i år nu. I den här skitstaden kom allt fram, och om det inte fanns något intressant att prata om hittades det på saker istället. Men en sak som jag alltid lyckats hålla borta från alla andra, var min mammas bortgång. Det tyckte jag absolut ingen hade med att göra, och dessutom kände jag henne inte ens, så varför skulle jag berätta det för folk som inte ens brydde sig? Och som bara skulle tycka synd om mig?

Samtidigt kände jag mig skyldig. Det kanske var bättre med en mamma som inte fanns, än med en mamma som bara fanns för att bråka med mig och familjen. Det kanske var bättre att vara ett självständigt ensambarn än att ha en massa småsyskon att oroa sig för.

Felix var så fin, han var hård som sten, men samtidigt gjord av glas. Det såg jag nu.

"Får jag berätta något? Nåt som ingen annan vet?" frågade jag tyst efter en stunds tystnad. Det var kanske bra att berätta det här, och efter Felix öppnat upp sig så pass mycket idag kändes det rätt.
Felix la ner sin mobil på min säng och kollade på mig. "Min mamma är död." sa jag, nästan frågande. De orden hade jag inte yttrat på väldigt väldigt länge. Det kändes konstigt att säga det, att se hans reaktion. Han liksom spände sig, och höll andan. Det såg man. Jag ville inte göra honom obekväm med den informationen.

"Du undrade en gång vart hon var, men jag sa inte sanningen då." fortsatte jag. "Men nu vet du."

-

A/n: godmorgon!! happy monday, snart är de helg!