Innanför murarna

[71]

Att jag somnade ovaggad igår var jag tacksam över. Det hade fått tiden att rinna iväg men nu satt jag inne på mitt rum igen och stirrade på klockan med en pirrande känsla i magen. Det var inte länge kvar tills jag och Simon skulle mötas upp för att gå bort till isoleringen och ja, gå ut i solen med Seth. Lättad över att det var fint väder just idag och inte hällregn.

Det var med en skräckblandad förtjusning jag såg framemot att få träffa Seth igen. Jag hade fortfarande inte kunnat släppa tanken på kvinnan som besökte honom igår. På vem hon var, eller kanske mer vem hon var för honom. Men det skulle jag få reda på, oavsett vad svaret var så skulle jag få veta.

Nervöst klickade jag med naglarna mot skrivbordsskivan. Kan inte Simon komma snart? Medan jag väntade tog jag upp den lilla handspegeln jag hade i väskan och granskade mig noggrant. Kanske att jag var aningen mer fixad idag än jag brukade, men och andra sidan ansågs jag alltid vara för fixad för den här anstalten så det var säkert ingen som skulle lägga märket till det. Till sist tog jag upp mitt hallonröda läppstift ur väskan. Man får passa på nu när det blir en träff utan kyssar, tänkte jag och andades ut luften som fyllt lungorna medan jag metodiskt applicerat läppstiftet.

När det knackade på dörren ryckte jag till och bokstavligen kastade ner både spegeln och läppstiftet i väskan igen. "Kom in!"

"Är du redo?"

Simon tog ett kliv innanför dörren men blev stående kvar i öppningen. Jag log mot honom och nickade samtidigt som jag reste mig upp. "Tack, det är snällt av dig att gå med på det här."

"Ingen orsak, det var jag eller Thomas och då blev det jag", sa han och höll upp dörren så jag kunde passera. "Men jag ville också följa dig."

"Varför det?" frågade jag uppriktigt, men kom på mig själv i samma sekund orden lämnat mina läppar. Jag borde inte blivit förvånad över att det var just han som skulle följa med idag.

"Vet inte, eller jag vill väl att du ska vara säker antar jag", svarade han, något lägre än innan men hans ord var tydliga.

"Jag är glad att det blev du, du är den jag litar på mest här inne när det gäller min säkerhet", sa jag och log. Och det var sant, jag litade på Simon och efter det som hänt mellan oss så visste jag att om någon skulle vilja skada mig här inne så skulle han aldrig tillåta det. Fast Seth skulle aldrig skada mig.

Vi gick under tystnad bort till isoleringen. Jag hade ingen aning om Seth ens fått veta vad vi skulle göra idag. Förhoppningsvis skulle det bli en glad överraskning. Solen sken och ensamtid ute, det hade i alla fall jag inte tackat nej till om jag var i hans skor.

När vi närmade oss korridoren som alltid gav mig kalla kårar la jag handen på Simons axel och stannade.

"Är det något fel?" frågade han oroligt och jag fick bita mig själv i läppen för att inte le åt hans omtänksamhet.

"Nej, men jag tänkte det är bättre vi tar det nu så det inte blir några missförstånd när vi väl är ute", började jag och tog ett djupt andetag. "Jag tror inte vi behöver oroa oss för att Seth ska skada mig och eftersom det här är ett terapeutiskt samtal under tystnadsplikt så önskar jag att du håller dig en bit på avstånd, om du förstår vad jag menar."

En mörk dimma segla förbi i hans ögon men han nickade, "jag gillar det inte men okej, Johan sa ungefär samma sak när han berättade om vad som skulle hända idag... Men lova att du säger till direkt om du blir obekväm."