Innanför murarna

[64]

På lördagseftermiddagen vaknade jag till för tredje gången, nästintill lika sliten som de två första. Men snart kunde jag inte försöka somna om längre, hur mycket jag än ville stanna kvar i värmen under täcket och hur mycket än kroppen stretade emot att kliva upp så hade jag inte mycket till val. Joel hade en kväll planerad, en kväll jag såg ännu mindre fram emot nu...

Det hade blivit en sen kväll med kollegorna, en rolig kväll absolut, men allt för mycket alkohol för att jag skulle kalla det för; det var värt det. Som sagt, det hade varit roligt, men känslan 'en droppe alkohol till i mitt liv och jag skulle avlida' fick illamåendet att stiga upp i halsen. Nej, kvällen som låg framför mig var inget jag såg fram emot.

"God morgon älskling, dags att kliva upp nu?"

Joels vanligtvis varma röst lät mer som ett gällt eko så jag knep ihop ögonen allt jag kunde för att dämpa obehaget som ilade genom huvudet.

"Måste jag?" mumlade jag kvidande när jag sakta öppnade ett öga i taget.

"Ja, det måste du", sa han och satte sig bredvid mig i sängen. "Ta en dusch så fixar jag något att äta, då ska du se att du mår bättre. Vi har en stor kväll framför oss."

"En stor kväll? Du vet att jag avskyr överraskningar, lite extra när man har en baksmälla från helvetet. Måste vi verkligen ut ikväll?"'

"Lägg av nu, jag vill inte vara den men du får skylla dig själv när du drack så mycket igår. Vi har ju bestämt det här och ja, du kanske inte gillar överraskningar men den här gången kommer du inte att bli besviken."

Skylla mig själv... Även om det var sant i sak så bubblade irritationen upp i kroppen. Det sista man ville höra när allt annat kändes som en mindre katastrof var att ja, du får skylla dig själv. Skuld och skam, klassiskt.

Det var svårt att inte lägga in det psykologiska i ett förhållande, även om jag för det mesta försökt att inte analysera just vårt förhållande men ibland var det som ett öppet mål. Det var lätt att lägga skuld på någon som redan mådde dåligt, skammen var bara en bieffekt i det här fallet. Visst, jag kanske inte borde ha druckit så mycket och visst, jag kanske inte skulle varit ute så sent, framförallt borde jag ha skippat den sista shoten innan vi gick hem. Inget snack om det. Men jag tänkte inte ha dåligt samvete över att ha haft en rolig kväll, vad än Joel planerat för ikväll.

"Jag tar en dusch", sa jag kort och slängde av mig täcket.

"Det låter som en bra idé, ska jag ordna något att äta?"

"Tack, men det är bra. Jag tar något lite senare", sa jag och på något skakiga ben tog jag mig bort till badrummet.

Länge stod och stirrade på min egen spegelbild medan vattnet värmdes upp innanför glasdörrarna. Kroppen längtade efter de heta vattenstrålarna men det var svårt att slita blicken från min egen spegelbild. Jag såg inte levande ut, det var ett som var säkert. Håret låg tovat runt axlarna och de mörka ringarna under ögonen låg djupare än någonsin tidigare, både av trötthet men också sminket som kletats ut under timmarna av sömn. Hur ska jag överleva den här dag?

"Cat? Börjar du vara klar där inne?"

Joels röst fick mig att hoppa till. Klar? Jag hade knappt börjat.

"Jag kommer snart", mumlade jag.

Det var inte troligt att Joel hör mig men han sa inget mer. Med ett djupt andetag klev jag in i duschen och slöt ögonen. Hade det varit möjligt att somna stående så hade jag gjort det.

När jag var klar med duschen, sminket -som inte var till någon större nytta då hela jag bara såg tråkigt och trött ut, och håret som hamnade i en hård knut i nacken klev jag ur badrummet med handduken hårt lindad om kroppen. Det var bara att göra det här nu, ta på mig någon festlig klänning och bita ihop tills den här kvällen var över.