Innanför murarna

[53]

Efter, gud vet hur länge, jag suttit med pannan mot skrivbordet lutade jag mig tillbaka i stolen och vände blicken ut genom fönstret. Vad skulle jag göra resten av dagen? Vad kan jag göra resten av dagen?

Allt jag kunde tänka på var Seth, undrar vad han gör i sin cell just nu... Eller vad han tänker efter det som hänt mellan oss. Nog för att jag mest sannolikt aldrig skulle komma i kontakt med hans innersta tankar så ville jag ändå att han skulle känna... Ja, vadå? Att han hade tyckt om det? Tyckt om mig?

"Patetiskt", muttrade jag för mig själv och mötte min mörka spegelbild i den avslagna datorskärmen.

Jag har inte dålig självkänsla så varför söka en bekräftelse jag förmodligen aldrig skulle få. Jag hade blivit tillfredsställd, och ja, det hade Seth också. Det var jag helt säker på.

Även fast skärmen var svart kunde jag tydligt se de röda märket som bildats mitt i pannan efter min närgångna stund med skrivbordet. Det var just snyggt. Med ens rotade jag igenom väskan som stod precis bredvid mig efter något att täcka över, ja, pricken var fel ord då märket nästan liknande en handflata i storlek.

Kanske att jag bara skulle resa mig upp och gå hem för dagen? Det var nog ingen som skulle ifrågasätta mig, jag hade trots allt varit med om något traumatiskt och kanske att jag blivit en aning traumatiserad efter händelsen. Min reaktion över att ha sett Alec igen fick ilningar att krypa längs med ryggraden.

Det var kanske det som var nackdelen med mitt yrke, oförmågan att kunna hjälpa sig själv. Jag hade alla så kallade verktyg, jag visst varför man reagerar på olika saker och sätt och hur man skulle ta sig ur det och gå vidare. Ändå kändes det som en omöjlighet. Var det så patienter som kom till mig kände? Att det var omöjligt...

Jag ville inte tro det. Redan när jag började utbildningen brottades jag med hjärnspöken som vilken annan individ som helst. Jag var bara människa och problem, vare sig det handlade om rädslor, fobier eller andra händelser som satt sig i huvudet, ja det hade alla. Vissa mer eller mindre såklart och just nu staplades mina problem upp som om jag vore självaste Mount Everest.

Det var inte bara Seth som flimrade förbi i mina tankar utan även det som orsakat min ovälkomna panikångestattack, tanken på Joel. Min älskade pojkvän, som jag knappt sett skymten av men som förmodligen skulle komma hem imorgon. Vad skulle jag säga till honom? Skulle jag säga något överhuvudtaget? Det som hade hänt med Seth var ju inget annat än...

Skärp dig nu Caitlyn, Cat eller kissemiss! Det spelade ingen roll vad jag än kallades, det jag gjort var fel och jag hade inget annat val än att berätta det för honom. Berätta för honom och förstöra mitt liv. Jag älskade Joel, det hade jag alltid gjort sedan den dagen vi träffats... Eller tills jag träffat Seth.

Men en hög fnysning svepte jag penselstråna fyllda av puder över märket och granskade min spegelbild. Jag älskade fortfarande Joel och jag ville leva med honom, det här med Seth var bara en sysselsättning fylld av en bakomliggande längtan och frustration över hur mitt hemmaliv och förhållande hade utvecklats. Det var inte Joels fel, inte mitt heller... Bra där Cat, ljug tills tungan trillar av. Otrohet var inte okej, hur många 'vettiga' bortförklaringar jag än försökte komma med.

Less på min dömande spegelbild dök jag ner i väskan igen och tog upp mobilen. Det här var en nödsituation och då fanns det bara en lösning. Thea. Jag skrollade fram hennes nummer och väntade otåligt medan långa enerverande signaler gick fram, snälla svara!

"Thea."

"Hej det är jag, förlåt att jag ringer dig på jobbet men det är en nödsituation."