Innanför murarna

[06]

Timmarna fram till lunch gick så fort att det kände som om jag knappt hade hunnit få någonting gjort. Johan hade inte stannat länge då han blivit tvungen att ta hand om något på avdelning B. Undrar vad det var för problem där egentligen, knappast något som jag skulle kunna hjälpa till med men ändå.

Efter mötet med Seth hade jag lusläst hans journal. Egentligen hade inte Nils skrivit annat än medicinska termer, vilket förvånade mig en aning. Det fanns inte direkt något skrivet från samtalen dem emellan. Sömnsvårigheter och mardrömmar. That's it.

Så, det skulle verkligen inte bli en enkel uppgift att få något ur Seth, det var solklart, speciellt inte nu när hans föregående psykolog inte skrivit ner ett enda dugg om honom. Bara det var en gåta i sig.

Jag sneglade på klockan innan jag reste mig upp och samlade ihop mina saker. Jag skulle med all sannolikhet få mer tid över att fundera på Seth men just nu kurrade det i magen. Med nycklar och mobilen i handen lämnade jag mitt rum och var noga att låsa efter mig.

När jag väl var ute i korridoren hörde jag ett väldans liv av höga röster så jag såg mig omkring i den tomma korridoren innan jag gick bort till fönstret på andra sidan där ljudet kommit ifrån. Jag hade inte tänkt på det innan men härifrån kunde jag se rakt ut på rastgården, som Johan hade kallat platsen på innergården.

Även rastgården var omringad av höga stängsel trots den stora muren som ramade in hela anstalten. Jag kisade lätt för att se om jag kände igen någon. Och ja, med någon så menade jag Seth. Det var något med honom som hade fastnat i huvudet på mig, något som gjorde mig nyfiken, så jag hoppades verkligen att jag skulle få träffa honom igen. För att hjälpa honom, inget annat. Trots hans farligt snygga utseende. Jag kunde förstå Johans varnande ord, det var nog lätt att glömma alla regler när man var i närheten av någon som Seth men han var en fånge, en patient. Något jag inte skulle glömma.

Det var många ute idag, solen sken så det var väl inte så konstigt. Men inte alls lika många som suttit vid frukosten igår under min rundtur. Jag försökte verkligen se genom det gallerklädda fönstret men alla intagna var för långt borta för att kunna se vilka det var. Kanske att de olika avdelningarna var ute olika tider.

Jag hörde nycklar som vreds om och det surrande ljudet av dörrar som öppnades. Shit, jag hade stått kvar alldeles för länge, fast i mina egna tankar. Jag hade inte koll på alla scheman än men förhoppningsvis var det bara kollegor som var på väg till lunchrestaurangen. Precis som jag borde vara.

Med tanke på de flertalet fotstegen som hördes i kombination med klinkade kedjor som ekade i korridoren hade jag nog inte sådan tur. Tack och lov var jag inte ensam, i alla fall inte helt ensam om man räknade med att den intagna som skulle dyka upp inom några sekunder antagligen hade vakter med sig.

Jag svalde nervöst och ställde mig med ryggen mot fönstret och väntade. Lika bra att låta dem passera än att försöka springa före i min högklackade skor. För precis som jag misstänkte tog det inte många sekunder innan två vakter, Thomas en utav dem, kom gående rakt mot mig med en fånge mellan sig.

"Men vad gör du här ute i korridoren, alldeles ensam dessutom?" frågade Thomas anklagande och stannade några meter framför mig.

Jag harklade mig lätt och flyttade blicken mellan de tre män som stod framför mig. Thomas såg inte så glad ut, inte heller den andra vakten jag aldrig sett tidigare. Någon som däremot såg väldigt belåten ut var fången som gav mig hånfullt leende och rullade med axlarna innan han knyckte på nacken.

Om killen som stod mellan Thomas och den andre vakten hade velat skrämma mig så hade han definitivt lyckats. Han var stor som ett hus, antagligen steroidpumpad med fler tatueringar än jag kunde räkna, till och med några i ansiktet. Han såg ut precis så som jag tänkt mig att en fånge skulle se hur, helt galen och livsfarlig. Undrar vilken avdelning han satt på, B kanske?