Innanför murarna

[58]

"Bra jobbat Caitlyn", sa Johan och klappade mig lätt på axeln när vi gick mot kafeterian.

"Tack, detsamma."

Med ett kort leende vände jag ner blicken och fokuserade på att sätta ena foten framför den andra. Jag hade själv inte kallat min insats 'ett bra jobb', jag gjorde mitt jobb som psykolog, absolut, men det kändes som om jag var någon helt annan stans.

Ofokuserad, det var vad jag varit när jag träffat en intagen som fått ett lättare sammanbrott. Något som inte var okej från min sida, mitt jobb för patienternas säkerhet var att alltid ha fullt fokus på min uppgift... Det hade gått bra men...

"Är det något som bekymrar dig?" sa Johan och höll upp en dörr åt mig.

"Nejdå, jag är bara lite trött", sa jag med ett nytt, om än falskt leende. "Jag längtar efter det där kaffet."

Johan sa inget mer utan låste metodiskt dörren bakom oss. Förhoppningsvis köpte han mina lögner, även om jag såg mig själv som en dålig lögnerska. Men det låg en sanning i mina ord, jag var trött, inte fysiskt med mentalt.

Seth, Seth, Seth... Tankarna på honom fick mig att tappa allt fokus på det som egentligen var viktigt här, mitt jobb. Det var något som alltid försvann i närheten av honom, varför jag ens befann mig på anstalten från första början. Jag var psykolog och inte någon... något.

"Sätt dig, jag hämtar kaffe. Mjölk?" sa Johan när vi klev in i kafeterian.

"Tack, och ja, lite mjölk."

Med ett leende gick Johan bort till kaffeautomaten medan jag blev stående kvar på samma ställe som innan. Det satt redan fullt med folk runt borden så när jag till slut hittade några lediga platser hörde jag en bekant röst ropa mitt namn.

Jag vände mig om och fick syn på Emilia som vinkade åt mig att komma till henne. Jag hade inte någon vidare lust med det, egentligen hade jag inte lust att träffa någon men jag nickade och tog de få stegen bort till borden där det numera vanliga gänget satt. Inte för att det var ovanligt med grupperingar på större arbetsplatser men för varje dag som gick var det tydligare vilka som hörde ihop, och vilka som inte gjorde det. Det som förvånade mig en aning var att Tomas var en av de tre som satt vid bordet, tillsammans då med Emilia och Simon.

"Du ser lite trött ut Cat, allt som det ska?" frågade Emilia när jag satt mig ner bredvid henne.

"Det har varit lite mycket idag, men annars är det bra", sa jag så övertygande jag kunde.

Det var inte alls bra... Eller det var väl inte helt sanningsenligt. Det var lite för bra på ett sätt som inte var bra överhuvudtaget. Emilia visste vad jag gjort, det var jag helt övertygad om även om jag inte avslöjat några detaljer. Men jag hoppades att ingen annan förstod vad som var på gång att hända mellan mig och Seth, mer än det som redan hänt. För det var just den som snurrade i mitt huvud; vad var det egentligen som höll på att hända mellan oss?

"Sådär, kaffe till damen", sa Johan då han ställde ner en rykande kopp mitt framför näsan på mig.

Det var inte annat än att jag skrattade till och log tacksamt när han satte sig på den lediga stolen mellan mig och Simon och tur var väl kanske det. Simon hade inte släppt mig med blicken en sekund sedan jag satt mig ner vid deras bord. Omedvetet kanske, om jag skulle gissa, men hans granskande blick fick det att hetta om kinderna men än mindre vågade jag möta hans blick. Han skulle se rakt igenom mina murar, det var jag helt övertygad om. Visst att det var smickrande men vi hade lärt känna varandra så pass bra nu och med tanke på hans tidigare känslor för mig, eller nuvarande känslor - det var minst sagt lite oklart, skulle en blick avslöja allt och min tid här på anstalten skulle vara över. Det var i alla fall så det kändes, även om det bara var inuti mitt huvud...