Innanför murarna

[21]

Kvidanden och ett näst intill plågsamt stön lämnade mina läppar när jag långsamt förde gaffeln med korvstroganoff och ris mot munnen. Jag hade nog aldrig upplevt en sådan smärta som enligt Thea kallades för lätt träningsvärk. Det var vad hon hade sagt igår efter passet, att jag kunde nog få lite 'lätt träningsvärk'. Men att kalla det lätt var en underdrift, jag hade så ont i hela kroppen att jag knappt kunde röra mig en millimeter utan att få kramp. Klart att jag hade haft träningsvärk förut men aldrig så här. Straffet för att man tränade...

"Du ser plågad ut vännen, behöver du uppsöka världens bästa läkare?" frågade Emilia roat när hon satte sig ner bredvid mig i lunchrestaurangen.

"Om du har ett botemedel mot träningsvärk så absolut", sa jag och skakade lätt på huvudet när hon skrattade till.

"Träning är bra för kroppen så tyvärr det är bara att härda ut, men lite massage kan fungera för att få bort den värsta krampen. Men du, jag har haft så mycket att göra att jag inte hunnit förbi dig något, hur går det för dig nu? Trivs du med jobbet?"

"Tur att Joel kommer hem ikväll då, massage lät inte helt fel och ja, jag trivs faktiskt riktigt bra. Jag skulle väl inte säga att jag kommit in i alla rutiner än men det går framåt. Jag har några patienter som... ja vi kan väl säga är lite svårare, men överlag så går det oftast bra."

"Joel? Är det pojkvännen det?" frågade Emilia samtidigt som hon vinkade åt någon bakom mig.

"Ja, pojkvän och sambo. Han har precis fått ett nytt jobb så... Jag vet egentligen inte vad han gör men han har varit i Stockholm den här veckan."

"Okej, så han ska börja veckopendla?"

"Öh, nej det tror jag inte", sa jag när en man, antagligen den Emilia vinkat åt satte sig ner vid vårt bord.

Den tanken hade aldrig slagit mig, allt var fortfarande så nytt med Joels jobb men att han skulle börja pendla... Vara borta under veckorna och sedan hemma endast på helgerna, det kunde jag inte tänka mig. Vi hade ändå mer eller mindre levt ihop sedan gymnasiet och att vi nu som vuxna skulle leva isär, det var otänkbart...

"Caitlyn? Hörde du vad jag sa?" frågade Emilia och vinkade lätt med handen framför mig.

"Förlåt, jag fastande i tankar", mumlade jag generat.

"Det här är Markus Ståhl, han hjälper mig i sjukstugan varannan vecka", fortsatte hon så jag log mot den här Markus och gjorde mitt bästa för att inte grimasera av smärta när jag sträckte fram handen.

"Trevligt att träffas, jag är sjuksyrra", sa Markus med ett leende och skakade min hand.

"Caitlyn, psykolog."

Markus var nog i Emilias ålder, ett par år över trettio. Han såg snäll ut med sina ljusgråa ögon och rödlätta hår. Jag kunde förstå att Emilia behövde hjälp mellan varven, det verkade vara rätt stressigt borta i sjukstugan men så var det också ett stort fängelse med många intagna. Det fick mig att tänka tillbaka till senast då jag varit där, den gången Seth varit inne hos Emilia... Herregud, Seth! Jag tittade snabbt på klockan och insåg att han skulle vara hos mig om drygt tio minuter. Hur kunde lunchen ha sprungit iväg så snabbt?

"Ursäkta mig, jag insåg att jag har en patient på några minuter", sa jag och reste mig upp. 

Det var nästan så att jag vinglade till när krampen slog till i benen. Så pinsamt! Det skulle säkert ta minst tio minuter att ta mig bort till mitt rum om det fortsatte så här.

"Glöm inte massagen ikväll", sa Emilia med ett lätt skratt när jag sakta gick bort till ställningen för disken.

Det var nästan så att jag skrattade själv åt hur dum jag måste ha sett ut när jag gick sakta längs korridorerna, fokuserade på att föra fram en fot i taget. Kanske att jag skulle ha valt platta skor idag, mina klackar gjorde inte krampen i mina vader lättare men till min outfit... Nej, enligt mig gick det inte att ha platta skor till en stilren figursydd klänning och kavaj. Aningen fåfängt kanske men jag hade mina principer när det gällde kläder.