Innanför murarna

[30]

Allt är så grått idag, tänkte jag medan jag stirrade ut genom det gallerklädda fönstret som vette ut mot rastgården. Himlen var grå, muren och alla byggnader var gråa, mina kostymbyxor och matchande kavaj var grå, till och med de intagnas kläder var grå.

Jag kisade en aning för att se på dem som spenderade denna aningen deppiga dag utomhus. Det var antagligen betydligt bättre att få vara ute i friska luften än sitta inlåst i någon cell, även om det med all säkerhet väntas regn inom någon timme.

De senaste veckorna hade solen lyst som den klaraste stjärnan på himlen. Värmen och den kvava luften gjorde sig ständigt påmind om att det inte skulle bli någon semester i år för min del. Till en början hade jag inte brytt mig det minsta men nu kände jag att lite ledigt, det hade inte varit helt fel.

Eller så var det bara för att jag hade så många lösa trådar här på jobbet som jag inte visste hur jag skulle reda ut, vilket var frustrerande i sig. Jag var van att alltid hitta lösningar på problemen, inte den som försökte fly, men nu kändes det som om jag kört fast totalt. Jag hade ingen aning om hur jag skulle få någon kontakt med Seth igen. Det var där skon klämde. Seth. Han fanns ständigt i mina tankar, hur mycket jag än försökte låta bli att tänka på honom.

Jag lutade ena armbågen mot den lilla fönstersmygen och suckade. Hade det inte varit för att jag stod på bottenvåningen måste jag ha sett ut som Rapunzel där uppe i sitt torn, väntade och längtade efter att någon skulle komma och rädda henne. Eller ta modet till sig att klättra ner, tänkte jag och rätade på mig. Det fanns kanske ingen enkel lösning på mitt problem och ville jag ha något gjort så skulle jag få göra det själv.

Jag var varken en disneyprinsessa eller en kvinna i nöd, även om jag ibland kunde önska att vissa saker gick lite lättare så var jag inte rädd för att ta tag i problem. Inte egentligen. Men Seth var ett problemen jag aldrig stött på tidigare.

Det var svårt att säga vad det egentligen berodde på, eller rättare sagt om det berodde på mig eller Seth. I grund och botten var vi bara två helt vanliga människor som inte kände varandra, inte mer än korta samtal och en het kyss. I stora drag liknade vårt 'förhållande' en rätt dålig lördagskväll på krogen. Om man varit singel det vill säga, vilket jag inte var.

Det var något som plågat mig, de ständiga skuldkänslorna som spred sig i kroppen. Jag var inte fjorton år så det var inte kyssen i sig som skapade all ångest. Det var att jag njutit av det, även om kyssen bara varat i någon sekund. Än mer ångest hade jag över att jag ville kyssa Seth igen.

Jag hade aldrig någonsin varit otrogen, kanske ett fyllestrul med Thea under en blöt kväll för många år sedan men hon var min bästa vän och vi båda gillade killar så det hade inte varit mer än just en fyllegrej.

Nu visste jag knappt in eller ut. Det var väl tekniskt sett inte otrohet om man bara tänkte på andra män. Tänkte på kyssar med en annan man... Tänkte på mer än bara kyssar med Seth.

Jag var tvungen att skaka på huvudet för att komma till sans, komma bort från mina tankar. Jag avskydde otrohet, men ändå stod jag här, inne i ett fängelse och försökte se om jag kunde se Seth någonstans där ute på gården. Det var bara sanningen. Honom och ingen annan. Visst hade jag sett skymten av Alec men det var en helt annan sak. I det fallet skulle jag tro att han var rastlös och fann det roande att retas med mig. Det fanns inga sanna känslor från någon av oss. Visst såg han väl också rätt bra ut på ett mer grovhugget baltiskt sätt men det var inte min smak av killar.

Med ytterligare en uppgiven suck vände jag blicken ut mot rastgården igen, bort mot den lilla avdelningen av bänkar och gym. Det var en hel del intagna som verkade träna där under rasten, fast återigen, vad skulle de annars göra? Det var väl bra att de fick utlopp för eventuell frustrationer och tristess.