Innanför murarna

[68]

Det ljus som trängde sig in genom fönstren, för att inte tala om den tryckande huvudvärken gjorde sig påmind om att det var en ny dag. Om inte det hade fått mig att vakna till så skulle sannerligen Theas snarkningar ha gjort det.

Vi låg i varsin ände av hennes stora soffa. När vi hade somnat igår hade jag ingen aning om, inte heller hur många glas jag druckit under kvällen.

Från ingenstans kände jag paniken stiga upp genom bröstet. Det var nära att jag kräktes då jag panikartat letade efter min mobil. Jag hade försovit mig, det var jag helt hundra på.

"Thea, vakna", sa jag, eller viskade då min röst lät värre än två paket cigarretter om dagen i decennier. "Thea, snälla vakna jag hittar inte min mobil. Jag har försovit mig."

Ett grymtande hördes från soffan då jag mot alla odds tagit mig upp på benen. Kläderna från gårdagen satt kvar, om än något på sniskan. Håret och sminket ville jag inte ens veta hur det såg ut.

Stapplandes tog jag mig ut i köket för att få i mig någon typ av vätska annat än det vin som fortfarande cirkulerade i blodet. Jag var fortfarande lite full, det var då ett som var säkert.

Efter jag halsat i mig vad som kändes som tio liter vatten vände jag mig mot köksön med ett svidande stön och upptäckte till min lättnad mobilen som låg där.

Det tog en sekund innan jag fann styrkan att sträcka mig efter den för att få se domen på hur sen jag var. Tjugo över åtta. Bara en timme och tjugo minuter sen, men det var oacceptabelt. Än mindre peppande kändes det när jag såg de tre missade samtal från min chef. Fan också!

Jag skulle aldrig kunna köra bil till jobbet, om polisen stoppade mig skulle ett nykterhetstest visa fullt utslag... Men jag ville inte sjukanmäla mig, inte nu. Det vad bara att stå sitt kast och ringa en taxi.

Med ett djupt andetag ringde jag upp Johan för att säga att jag var på väg. Han svarade inte, som tur var, så jag talade snabbt in ett kort meddelande. När det var gjort ringde jag en taxi som naturligtvis var tjugo minuter bort.

"Thea, jag åker nu", sa jag i dörröppningen in till vardagsrummet men än en gång fick jag bara en grymtning till svar.

Ute i den friska sommarluften satte jag mig på stentrappan utanför porten i väntan på taxin. Om det inte varit för stressen över att vara sen så hade jag kunnat somna där. Huvudet kändes tungt, ögonen ännu tyngre. Kanske att jag borde ha stannat hemma idag men det gick emot allt jag trodde på. Som om min vanligtvis höga moral haft någon betydelse de senaste månaderna...

Med en fnysning ställde jag mig upp då en taxi svängde in på trottoarkanten. Nu fanns det ingen återvändo. Jag skulle överleva den här dagen.

"Till Tidaholmsanstalten", sa jag och sjönk ner i baksätet.

En kort sekund mötte jag mannens blick genom backspegeln. Jag hade väntat mig en massa småpratande, kanske till och med frågor angående min slutdestination men han körde iväg utan ett ord och det var jag tacksam över. Allt jag behövde nu var att fokusera på att komma fram, inte på alla väggupp och svängar som fick det att vända sig i magen på mig.

När jag skymtade de höga murarna andades jag ut en lättnadens suck att den här bilresan snart skulle vara över. Illamåendet kändes långt upp i halsen och jag ville bara få andas frisk luft innan jag stängde in mig på mitt kontor för att fortsätta med pappershögen jag lämnat från gårdagen.

"Tack", sa jag till chauffören när jag betalt men stod kvar en stund medan bilen sakta körde iväg.

Att det regnat under natten gjorde luften frisk då solens strålar bländade i ögonen när jag gick mot grindarna. Det var en vacker förmiddag, en liten ljusglimt i denna ångestladdade dag. Inte minst min försening, jag avskydde att inte vara i tid...

Inne på anstalten var arbetet i full gång. Morgonkaffet var passerat sedan länge och med böjt huvud gick jag genom personalavdelningen i hopp om att inte möta någon.

"Caitlyn."

Jag stannade till och slöt ögonen när Johans röst fick mig att stanna. Typiskt att han var inne på sitt kontor just nu.

"Jag ber om ursäkt att jag är sen", sa jag när jag vände mig om och mötte hans blick från dörröppningen där han stod lutat med ena axeln mot dörrkarmen.

"Jag var mer rädd att det hade hänt dig något... Är allting okej?"

"Åh, jadå. Det är... det är bra. Tack."

"Säkert?"

"Ja, lite mycket hemma bara. Det var inte meningen att det skulle gå ut över mitt jobb, det kommer inte att upprepas", sa jag och bad till högre makter att det här samtalet var över.

"Okej... Du vet var jag finns om det är något du vill prata om."

"Visst. Men jag måste skynda mig nu så... vi ses", sa jag och fick en kort nick till svar innan jag vände mig om och fortsatte bort mot mitt rum.

Pappershögen på skrivbordet var större än jag mindes från igår. Bara synen av den gav huvudvärken en extra skjuts. I och med min försening var det snart dags för rast igen och även om jag inte förtjänade en rast efter noll arbete så var behovet av kaffe större än något annat.

Innan jag ens hunnit sätta mig vid skrivbordet vände jag mig och gick ut genom dörren igen. Kaffe, kaffe kaffe, det var allt jag kunde tänka på men naturligtvis lyckades jag springa på Simon på väg till cafeterian.

"Hej Cat, allt bra?" sa han med ett bländande leende.

Utan att kunna hejda mig höjde jag på ögonbrynen och suckade högt. Gissningsvis baserat på hur jag såg ut var det nog rätt solklart att det var allt annat än bra men jag bara log. Vad kunde jag göra? Simon var lyhörd och snäll, men Simon var fortfarande Simon.

"Väldigt kaffesugen", pressade jag fram när vi fortsatte gå.

"Det är du inte ensam om, jag tror inte att man kan få nog av kaffe", sa han med ett lätt skratt och jag kände hur han ville få igång samtalet men lyckligtvis var vi nära fiket så att sorlet inifrån fick tystnaden mellan oss att verka naturlig.

Det var inte speciellt trevligt av mig men jag orkade verkligen inte prata med någon just nu, allt jag ville var att ta min kopp och sedan lämna allt och alla. Det var fint väder ute så kanske att jag skulle ta mig ut en stund i friska luften.

"Vi ses senare", sa jag till Simon som fortfarande stod bredvid mig men utan att vänta på svar gick jag mot entrén igen och fortsatte bort mot rastplatsen.

Äntligen! Med en djup suck av lättnad sjönk jag ner på bänken som stod precis intill väggen. Fångarna hade också utevistelse men det störde inte det lugn jag försökte finna, det var smått vilande att studera dem på håll. Ljudet av vikter som lyftes, bollar som studsade mot asfalten, skor som klappade mot marken från dem som varv på varv gick längs med stängslet som ramade in innergården. Det var nästan hypnotiserande.

När jag slöt ögonen och vände upp ansiktet mot solen kunde jag inte låta bli att tänka på gårdagskvällen. Thea hade lyssnat, kanske till och med förstått. Hon hade definitivt haft åsikter men hon hade förstått mig. Det var jag helt hundra på. Visst, hon hade romantiserat det hela en aning. Men det var inte en film, det var min verklighet. Jag hade förälskat mig i en fånge och det fanns inget jag kunde göra åt det.

Tänk att en dag kanske jag och Seth skulle gå sådär bredvid varandra på någon solig plats. Inte nu likt fångarna som mer eller mindre slickade staketet men ute i det fria. Bara han och jag. Det var en bra bit bort, flera år för att vara exakt, men bara tanken spred en värmande känsla i bröstet. Och det gav mig faktiskt en idé - När hade Seth senast sett utsidan av sin isoleringscell? Han hade inte länge kvar där nu så kanske att jag kunde be Johan om att få ta ut Seth på en promenad. Innanför murarna såklart, men för hans psykiska måendes skull så var det ingen dum idé.

Jag kunde inte låta bli att le. Kanske att kaffet gjort sitt, och den friska luften, men nu kändes dagen lite mer hoppfull. Med den känslan reste jag mig upp för att ta tag i den här dagen som kanske inte skulle bli så dålig trots allt. Nu var det bara ett stopp hos chefen sedan skulle jag kunna träffa Seth igen. Förhoppningsvis ute, om än inte i det fria.