Innanför murarna

[78]

Men en klirrande kasse i vardera hand kämpade jag upp för de sista trappstegen till lägenheten. Förmodligen hade jag köpt vin för en hel armé men man ville inte stå där framåt sena kvällen och inte ha något vin kvar. För det var precis det jag räknade med, vin och vänner långt in på natten.

Jag ställde ner påsarna för att fiska upp nyckeln men gjorde en illavarslande grimas då flaskorna skrällde lite väl hårt mot stengolvet. Jag orkade verkligen inte med motgångar just nu.

När jag öppnade dörren möttes jag av total tystnad, som om lägenheten nu var helt tom. Och kanske var den just det, i alla fall känslomässigt. Jag ville inte flytta, älskade att bo just i denna lägenhet men kanske var det vad jag behövde, en total nystart. Men det är ingenting att fundera på just nu, tänkte jag på väg ut till köket. Flaska för flaska ställdes på köksön och till min stora lättnad var alla hela. Det skulle bli en bra kväll, så var det bara.

Allt var i sin ordning i köket så jag plockade upp mobilen och såg att det var minst en timme kvar innan alla skulle dyka upp. De mörka ringarna under ögonen kunde inte ens smink rädda, men en varm dusch - det tackade jag inte nej till.

Under vattnets värmande strålar slöt jag ögonen, det var precis vad jag behövde. De stela musklerna i nacken blev allt mjukare. Med en njutningsfull suck började jag metodiskt att tvätta både hår och kropp. Tvålens mjuka lödder och den hettande doft av jasmin fyllde mina sinnen när jag stannade med fingertopparna vid min allra känsligaste del.

Tanken på att det var Seths händer som rörde vid mig, hans hårda kropp som pressades mot min, fick en våg av njutning att strömma genom kroppen. Blixtrande bilder av honom, av oss, som flimrade förbi fick begäret att explodera när jag stelnade till och red på den våg som sköljde över mig. Var det så här det skulle bli? Jag skulle vänta och längta och... onanera i duschen tills den dagen han släpptes ut ur fängelset?

Än hade vi någon månad kvar inne på anstalten, men även det skulle ta slut inom en snar framtid när mitt vikariat var över. Vad skulle jag göra då? Det var lätt att i stunden drunkna i hans ögon och lova honom månen. Det var vad jag ville ge honom. Men saknaden efter honom skulle bli snäppet till oumbärlig, det förstod jag nu när tårar sammanstrålade med vattendropparna. Jag hade vetat om allt det här från början men i min ensamhet, i den nu känslomässigt tomma lägenheten blev allt så verkligt och vilken framtid jag nu stod inför.

Jag stängde av kranen och torkade tårarna liksom vattnet, jag visste inte vad som var vad och kanske att det inte spelade någon roll. Jag skulle fixa det. Jag och Seth kommer att fixa det. Den rödsprängda blicken som mötte mig i spegeln kanske sa något annat men i mitt hjärta visste jag att det var sant, oavsett vad som hände efter min tid innanför murarna.

Metodiskt smörjde jag in mig och kramade ur det sista vattnet ut håret. Sminkningen la jag ingen större vikt vid. Ett: För att jag inte orkade. Två: För att... ja, varför skulle jag? Jag var trots allt på hemmaplan bland vänner och om jag inte gissade helt fel så skulle det fällas en tår eller två.

När jag var klar och påklädd gick jag in till köket och öppnade kylen. Typiskt, när handlade jag senast? En ensam, halväten gurka låg rutten längst ner i kylen tillsammans ett öppnat juicepaket. Jag stängde kylen med en lättare smäll. Morgondagens att göra: Handla mat för att överleva.

Lätt skakande på huvudet tog jag med två av vinflaskorna ut till vardagsrummet och tände ljusen som stod på soffbordet. Även om man inte klarade sig på vin speciellt länge så var det i alla fall det jag längtade mest efter. Ja, förutom mina vänner såklart som borde komma vilken sekund som helst.

Mycket riktigt, det fladdrade till i magen när jag hörde första, förvånansvärt hårda knackningen på dörren. Snabbt var jag uppe på fötter och med ett leende öppnade jag dörren bara för att mer eller mindre sjunka genom golvet.

"Vad gör du här?" flämtade jag och mötte Joels blick var lika svart som igår när han stormat ut ur lägenheten.

"Om jag inte missminner mig så bor jag faktiskt här", sa han och trängde sig förbi mig in i hallen. "Där ser man, det har inte gått en jävla dag sedan vi gjorde slut och du bjuder redan hem honom, till vår lägenhet? Snyggt Cat... Riktigt snyggt."

Jag stod som förstenad kvar i hallen och försökte ta in det han just sagt men det var bara blankt. Vad pratar han om? Förvånad - och faktiskt lite irriterad - över hans påträngande beteende gick jag efter honom in till vardagsrummet där ljusen brann och vinflaskorna stod uppradade. Aha...

"Inte för att du har med det att göra men jag ska faktisk ha en tjejkväll, och nej, du bor inte här längre. Som du sa, vi har gjort slut", sa jag, kanske inte lika övertygande som jag hade velat då han bara fnös och gick bort till sovrummet istället.

"Lägenheten är lika mycket min och det vet du. Det är kanske du som borde flytta", ropade han inifrån sovrummet.

Huvudvärken som var inplanerad för morgondagen kom sakta krypande. Jag satte mig ner i soffan. Det var inte så här jag hade tänkt mig kvällen. "Du sa att du skulle flytta ut igår, att någon skulle hämta dina grejer... Varför gör du såhär mot mig?"

"Ja du, varför knullade du någon annan?" spottade han ur sig när han kom ut till vardagsrummet igen.

Hotande tårar trängde sig fram då ögonen sved allt mer. Jag förstod att han var arg, han hade all anledning att vara det... Men att bete sig på det här sättet, det var inte likt honom. Den Joel jag en gång känt var som bortblåst. Även om ilska och sorg tagit över, vi var fortfarande vuxna människor.

"Snälla, vi kan väl prata om det här någon annan dag. Jag väntar besök och du vet lika bra som jag att du ändå kommer att flytta till Stockholm så vad är det att bråka över vem som ska bo i lägenheten?"

"Du, det ska jag tala om för dig", började han mitt i steget men stannade tvärt när det knackade på dörren. "Tjejkväll sa du? Eller hur."

Jag slöt ögonen och lutade mig bakåt i soffan när han med ilskna steg gick ut till hallen för att öppna dörren. Jag må ha ljugit för honom, levt ett dubbelliv den senaste tiden men för en gång skull suckade jag bara åt hans dumhet. Jag orkade verkligen inte med detta just nu.

Emilia kom in till vardagsrummet med uppspärrade ögon och en vinflaska i vardera hand. Jag förstod henne, tjejkväll innebar väl oftast en kväll med bara tjejer. Inte en kväll med ett ilsket ex.

"Emilia, Joel", började jag och viftade med handen mellan dem. "Joel, Emilia, min kollega."

"Ah, det är du som är Caitlyns före detta pojkvän. Det förvånar mig att se dig här, med tanke på att du är just en före detta pojkvän", sa Emilia med sådan pondus att jag fick bita mig i läppen för att inte le.

Joel såg förvånad ut. Nästan förbryllad. Men med sammanbiten min muttrade han något ohörbart innan han försvann in till sovrummet igen. Med en djup suck och en blick av tacksamhet klappade jag på platsen bredvid mig i soffan.

Emilia lydde min önskan och satte sig bredvid mig. Innan jag visste ordet av hade vi varsitt vinglas i handen och den där första klunken... Den var obeskrivlig.

"Jag kanske borde ha tagit med en till flaska vin, du vet, om psykologen här vill visa hur man löser en infekterade konflikter i en före detta parrelation. Tror det kan bli en riktig succéföreställning ", sa hon och blinkade lätt med ena ögat så jag skrattade till.

"Ha! Jag hade betalat bra för den psykologen. Men, jag har tre flaskor till i köket så jag tror att vi klarar oss", sa jag och tog ännu en klunk. "Jag är ledsen, helt ärligt trodde jag inte att han skulle sätta sin fot här igen. Speciellt inte idag."

"Det är ingen fara, vi ska nog få ut honom härifrån tids nog. Sedan ska vi dricka vin, äta gott och glömma allt som har med män att göra, okej?"

"Förhoppningsvis kommer jag kunna glömma bort en man", mumlade jag och sneglade bort mot sovrumsdörren.

Jag ville tro på Emilias ord om att Joel skulle lämna oss ifred, för ikväll åtminstone. Men en sak var då säker, han skulle inte lämna den här lägenheten lika frivilligt som jag trott och hoppats på, det såg i alla fall inte ut så...

Fan, tillbaka på ruta ett, tänkte jag och svepte i mig det sista vinet i glaset. Jag hade på något sätt redan förlikat mig med tanken att bo ensam i lägenheten... Men, det såg ut att bli en lång kväll. Återigen, tacka vet jag vinet.