Innanför murarna

[33]

"Var det bra så?"

Jag var så försjunken i mina egna tankar att jag bara stirrade på expediten någon sekund innan jag nickade till svar.

"Eller nej, vänta, jag tar en trisslott också", sa jag snabbt innan jag stoppade ner mitt betalkort i apparaten och tryckte metodiskt in koden.

Jag hade överlevt den här dagen så kanske jag skulle ha turen att bli miljonär också, man kunde alltid hoppas. När jag packat ner varorna i kassarna gick jag bort mot parkeringshuset där bilen stod. Det fattas bara att jag inte hittar igen den, tänkte jag och kunde inte låta bli att skratta till för mig själv.

Förvirrad var bara förnamnet på mitt nuvarande tillstånd, dessutom var jag inte den enda som varit tvungen att handla. Det var ovanligt mycket folk i rörelse, eller så var jag bara ovanligt känslig just idag.

Vad jag än gjorde så snurrade ovälkomna tankar i hjärnan. Inte det att jag övervägde Seths förslag, det skulle jag aldrig gå med på. Men något i hans ord, i hans röst och ja, minnena av hans stora hårda kropp som pressades mot min målade upp bilder i huvudet som jag varken ville ha eller ville tänka på. För att inte tala om hans läppar...

Utan att jag märkt något stod jag plötsligt mitt inne i det stora parkeringshuset. Båda mina armar och händer värkte en aning av de tunga kassarna så motvilligt ställde jag ner dem och såg mig omkring. Var jag ens på rätt våning?

Jag såg inte min lilla silverfärgade Ford Focus men jag lyckades lirka ur bilnyckel ur handväskan och blippade på låsknappen. Inga ljud eller blinkande lampor. Typiskt! Jag vände mig om mot andra håller och gjorde likadant.

Där borta, inträngd mellan två stora SUV:ar blinkade något svagt orange ljus. Inte konstigt att jag missat bilen, tänkte jag och plockade upp kassarna igen och började gå.

Jag kunde inte låta bli att slås av tanken att det här hade blivit till min vardag. Jag jobbade, efter det åkte jag oftast och handlade och sedan åkte jag hem för att laga den mat jag köpt. Ensam. Under veckorna var jag helt själv. En vana jag verkligen avskydde. Det var klart att jag saknade Joel, vi hade levt tillsammans under så många år och så plötsligt lever vi mer eller mindre som särbos.

Vid varje veckoslut när Joel väl kommit hem så lovade han att bara ett tag till, att han måste jobba in sig på huvudkontoret för att lära sig sitt jobbet men för varje vecka som gick kändes det mer och mer som en lögn. Han skulle inte bo borta tillfälligt, hans plan var att börja jobba i Stockholm på heltid. Det var jag nu helt övertygad om.

Frågan var om han bara väntade på att mitt vikariat skulle ta slut, vilket var flera månader bort, eller om han tänkte fasa ut det. Vänta tills det inte fanns några andra alternativ för mig än att bara hänga med.

Inte det att jag hade något emot att flytta till Stockholm, jag hade trots allt bott där under min utbildning. Fast nu ljög jag en aning. Stockholm kunde vara kul en weekend med Joel eller tjejerna. Eller när vi pluggade men då var det en helt annan sak när vi alla var studenter. Men att bosätta sig på riktigt, kanske starta familj och leva där bland två miljoner människor, tunnelbanor och dyr caffe latte. Nej, det var inget som lockade. Jag trivdes här i Tidaholm, så enkelt var det. Punkt.

Efter många svordomar och knorrande lyckades jag backa mig ur parkeringsfickan utan att ge någon av de fläskiga bilarna på sidorna om mig så mycket som en skråma. Det borde vara förbjudet att låta så stora bilar parkera här, tänkte jag och gasade lite väl häftigt när jag körde ut ur parkeringshuset. Men jag brydde mig inte om det, nu ville jag bara hem.

Vägen hem gick lika fort som vanligt, ännu en orsak till att jag älskade att bo just här. Ville man hem snabbt behövde man aldrig oroa sig för långa bilköer.

Kanske att jag var överdrivet negativ till tanken på att flytta härifrån, jag visste inte ens om så var fallet. Men jag tyckte inte om att bli förd bakom ljuset. Ville Joel bo och jobba i Stockholm borde han vara ärlig och säga det rakt ut, inte lirka in sig i halvsanningar.

Väl hemma sparkade jag av mig skorna och bar matkassarna ut till köket. Det skulle inte bli någon gourmetmiddag direkt men det fick duga, nudlar med grönsaksbuljong var inte helt fel och något jag mer eller mindre levt på under några år.

Med en djup suck av lättnad sjönk jag ner i soffan med den rykande skålen i famnen och stirrade på den svarta tv-skärmen. Även om jag inte tyckte om all den här ensamtiden jag nu ofrivilligt fått så var det rätt skönt att bara sitta i tystnaden och hämta andan.

Det var ingen överdrift att det varit en påfrestande dag, i alla fall för mitt samvete. Jag snurrade upp några nudlar på gaffeln och blåste lätt innan jag stoppade de i munnen. Jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till. Jag ville inte bara ge upp och dö, lämna in en avskedsansökan och smyga ut med svansen mellan benen. Tekniskt sett hade det inte hänt något allvarligt med Seth, inte egentligen. Visst att det var oprofessionellt men värre saker hade garanterat hänt mellan en anställd och intagen.

En kyss, eller ha två kyssar. Två kyssar. Det var inget farligt med det. Ingen skulle någonsin få reda på det och det skulle definitivt inte hända igen.  Om jag inte antog Seths erbjudande...

Trots att magen kurrade tappade jag aptiten av den tanken. Det skulle betyda att vara otrogen mot Joel, någon jag älskar och tänkt delat livet med. Klart att det var många som hade affärer på sidan om förhållanden men jag var inte så, jag hade aldrig varit otrogen.

Ändå satt jag här, ensam i min soffa, utan att kunna sluta tänka på Seth och hans heta kyssar, lockande smekningar och stenhårda kropp. Det väckte en eld inom mig på ett sätt som inte ens jag som psykolog kunde förklara. Klart jag förstod mig på personkemin mellan två personer, det hände mer eller mindre varje dag runt om i världen. Men att ta steget att gå hela vägen, att inleda en affär med en klient. Det var inte bara förbjudet på anstalten, allt inom mig skrek att det var fel. Ändå kändes det som något jag längtade efter.

Kanske att den känslan var som en drog man kunde bli beroende av. Bli beroende av en person. Det kunde aldrig bli något mer än en kärleksaffär mellan mig och Seth, jag var inte så blåögd att jag föreställde mig ett lyckligt slut mellan oss. Vi kände inte varandra och så den lilla detaljen att han var en kriminell person som satt i fängelse. Så, övervägde jag verkligen att ge upp mitt liv i tryggheten? Överge allt jag någonsin trott på för en annan man? Jag hade helt ärligt inget bra svar på det.

Jag hade läst om kvinnor som hade en fascination, en nästan manisk besatthet av män som satt i fängelse. Det fanns kriminella som nästan kunde klassas med rockstjärnor. Vilket var helt sjuk när man tänkte på det.

Fast vad var då egentligen skillnaden mellan de kvinnorna och mig själv som nu satt här med min rykande kopp nudlar och stirrade in i den svarta tv:n och funderade på att göra just det, ge min in i en affär med en kriminell som jag hade en stark attraktion till.

Jag ställde nudelskålen på vardagsrumsbordet och reste mig upp. Jag fattar inte ens att jag överväger det här. Joel skulle komma hem imorgon och då skulle allt bli som vanligt igen och förhoppningsvis skulle jag kunna ta mitt förnuft till fånga. Jag skulle glömma allt vad Seth hette och njuta av en mysig helg med den man jag älskade. Det var precis vad jag skulle göra.

Det kändes skönt att jag äntligen kommit fram till ett beslut, jag skulle fortsätta mitt arbete som Seths psykolog men det var allt. Inga fler kyssar, inga fler smekningar, inga fler...

Jag skakade lätt på huvudet och gick ut i hallen och plockade upp min plånbok ur väskan. Kanske jag hade mer tur i spel än i kärlek. Fast det var inte heller rättvist. Jag hade tur i kärlek. Lite för mycket tur kanske.

Med en lätt fnysning plockade jag upp trisslotten och gick tillbaka till soffan. Om det finns någon Gud kunde han unna mig en vinst, tänkte jag och började skrapa lotten med min välmålade tumnagel.

Jag skrapade fram allt från trettio kronor till en miljon men det förblev en nitlott. Såklart. Jag hade aldrig haft tur i spel men ja, jag hade i alla fall tur i kärlek. Nu gällde det bara att försöka behålla den turen i fortsättningen också så jag inte skulle behöva börja lägga mina månadslöner på skraplotter.