Innanför murarna

[32]

Vad jag ville honom? Det var ju han som kommit hit... Visst att jag sagt att jag ville träffa honom igen, det hade han rätt i. Men om han inte velat träffa mig så skulle han inte vara här, så pass bra kände jag Seth vid det här laget.

Sekunderna gick och jag visste inte vad jag skulle säga, visste inte heller om jag borde sätta mig bakom skrivbordet eller stå kvar mitt i rummet. Jag visste ingenting när jag höll min blick fäst vid Seths.

Det måste vara så här det känns att vara förtrollad, tänkte jag och gjorde det enda jag kunde göra... Sätta mig på skrivbordskanten, det var i alla fall bättre än att stå och riskera att göra bort sig ännu mer än jag redan gjort då mina ben nu var nära att vika sig.

"Varför kom du hit?" frågade jag innan jag hunnit hejda mig.

"Varför? För att du bad mig göra det under din lilla uppvisning ute på gården. Frågan är väl snarare varför du inte lämnar mig ifred?" sa han och reste sig upp från stolen borta vid väggen.

Hans ord fick mig nästan att rycka till, men hade han rätt? Borde jag bara lämna honom ifred och glömma alla försök att hjälpa honom. Om han inte vill träffa mig eller prata med med så kunde jag inte göra något åt det.

"Det var inte meningen att skämma ut dig inför dina kompisar. Helt ärligt så vill jag bara hjälpa dig och tror verkligen att jag kan göra det om du bara tillåter."

Det var ett lätt men aningen hånfullt skratt som lämnade Seths läppar när han tog ett steg fram mot mig. Nonchalant satte han händerna i fickorna och gav mig en hård men road min. Varför skrattade han åt mig?

"Sa jag något roligt?" fick jag fram men var tvungen att harkla mig då rösten svek en aning.

"Flera saker faktiskt. De du såg där ute på rastgården är inte mina kompisar. Sedan det där med att du tror att du kan hjälpa mig... Hur många gånger ska jag behöva säga att det är omöjligt? Du kan inte hjälpa mig eftersom du får mig att tappa kontrollen", sa han och tog ytterligare några långsamma steg mot mig. "Vi vet båda två vad som kommer att hända om jag tappar kontrollen."

Det var svårt att säga om hans ord var tänkta som hot eller om han försökte få bekräftelse på att kyssen vi delat faktiskt hade betytt något. Vilket den inte hade gjort, påminde jag mig om. Fast vem försökte jag lura? Kyssen hade varit lika hotfull och bekräftande som Seths ord här och nu.

"Det var inte att tappa kontrollen, det handlade om att visa makt", sa jag på inandning, försökte få ner så mycket luft som möjligt i lungorna när det snurrade till i huvudet.

Samtidigt som jag avskydde det så var det berusande att känna vilken makt Seth hade över min kropp. Hur kroppen reagerade på minsta lilla, en blick, ett ord. Det spelade ingen roll. Hur mycket jag än ville förneka någon typ av attraktion mellan oss så var det omöjligt.

"Kanske, men både de sakerna har en gemensam nämnare, kan du gissa vilken det är?" mumlade han och tog det sista steget som slöt det kvarstående avståndet mellan oss.

För nära, han var alldeles för nära. Det var allt som snurrade i mitt huvud när jag kippade efter luft. Jag kunde känna värmen från hans kropp och heta andedräkt när han böjde sig lätt fram mot mitt öra. Han rörde mig inte någonstans, men han var helt klart inom min personliga sfär.

"Jag vet inte", viskade jag i ett försökt att svara på hans fråga.

"Inte? Då ska jag tala om det för dig", viskade han så nära mitt öra att håret på mina armar reste sig. "Båda de sakerna är livsfarliga, att ha makt och att tappa kontrollen."