Innanför murarna

[36]

"Hallå! Jorden anropar Cat!"

Det var som att bli väckt ur en dröm fylld av mörkgrå dimma. Jag hade ingen aning vad jag gjort de sista timmarna på jobbet. Förmodligen ingenting, hade jag ens låst dörren till mitt rum? Än mindre mindes jag att jag kört från anstalten, parkerat bilen inne i centrum och gått till en restaurang jag inte kom ihåg namnet på för att äta middag med Thea.

"Förlåt, va?" sa jag och blinkade några gånger när jag mötte Theas något irriterande min.

"Vafan är det med dig? Vi sitter på en fin restaurang för att äta middag tillsammans som vi inte gjort på hundra år och så är du liksom på en annan planet."

"Jag har lite mycket i huvudet bara", mumlade jag med en lätt harkling.

Jag visste att Thea skulle förstå mitt dilemma om jag väl berättade för henne, fan hon skulle säkert tycka att det vore en bra idé av den enkla anledningen att hon inte gillade Joel. Men att vara otrogen med en patient, kriminell patient dessutom...

Man hade alltid ett val, jag hade uppenbarligen gjort mitt under ett svagt ögonblick av frustration och ilska. Än hade det inte hänt något men jag hade mer eller mindre lovat Seth att inleda en affär med honom. Klart att jag kunde backa ur, ett enkelt nej och inget skulle hända mellan oss, men en brinnande flamma inom mig ville att just något skulle hända. Frågan var bara vad det där 'något' var. Kyssar, smek eller rent utav sex?

Det hettade till om kinderna så jag harklade mig på nytt och sträckte mig efter det halvfulla vinglaset som stått mer eller mindre orört sedan kyparen prydligt hällt upp det blodröda vinet framför mig.

"Tycker du verkar ha mycket i huvudet mest hela tiden, är det jobbet eller? Trivs du inte? Eller har din tråkmåns till pojkvän-", började Thea så jag ställde ner glaset med en smäll.

"Det räcker! Jag vet att du inte tycker om honom men han är ingen tråkmåns, han är en bra kille så kan du bara sluta bete dig som en idiot!"

"Hoppsan, blev den lilla klunken vin för mycket för dig? Jag vet inte vad det är med dig men seriöst, du berättar ingenting för mig längre och är det någon som beter sig som en idiot så är det du!"

Med en aningen sorgsen suck lutade jag mig tillbaka i den lyxiga, sammetsklädda stolen och skakade lätt på huvudet, hon hade helt rätt. Jag hade verkligen betett mig som en idiot och det mot min bästa vän. Jag ville berätta allt för henne, in i minsta detalj men om jag sa det högt, då blev allt så verkligt.

"Jag är verkligen ledsen, men det är mycket på jobbet och jag ser knappt skymten av Joel nu när han mer eller mindre bor i Stockholm. Han säger att det bara är nu i början men det är inte sant, han kommer bo där under veckorna och komma hem på helgerna. Det är som om allt faller ur mina händer just nu. För bara några veckor sedan var allt hur bra som helst men nu... Antar att jag saknar honom."

Det var inte en ren lögn, men jag var för dålig på att ljuga för att säga något annat. Mycket hade hänt sedan jag såg jobbet på fängelset, både innanför murarna och i privatlivet. Kanske att jag skulle berätta för Thea om Seth och mig någon dag, om det nu blev något det vill säga.

"Är det bara det då? Att du saknar Joel? Tänker att ni har ju varit ifrån varandra förr."

"Jag vet, men det är annorlunda den här gången. Det är som om det ligger en liten lögn i allt han säger... Jag vet inte om det är för att han väntar på att mitt vikariat ska löpa ut så jag också kan flytta till Stockholm eller om det är något annat. Vi träffas ju aldrig så när ska vi hinna prata med varandra?"

Det var inte heller en lögn, ja förutom min del i det hela. Jag ljög mer eller mindre om allt nu för tiden. Både för mina vänner och min pojkvän. Kanske var det därför jag hade så dåligt samvete? Inte själva grejen om otrohet utan att jag ständigt gick med en knut i magen över rädslan att bli upptäckt, både av kollegor och mina närmaste.

Varför skulle jag då fullfölja dealen jag gjort med Seth? Jag betydde inget för honom annat än sexuellt men betydde han något mer för mig? Vi kände ännu inte varandra och var det då kanske nyfikenheten inom mig som drev på det hela? Han hade lovat att börja prata om vi... Ja, inledde en affär. En tanke som snurrat om och om i huvudet sedan jag tackat ja till hans erbjudande.

Självklart var det attraktionen jag kände för honom som gjorde att jag så lätt gått med på det. Bara att se honom, höra hans röst, för att inte tala om att känna hans händer och läppar mot min kropp fick allt annat att försvinna. En farlig känsla jag aldrig tidigare upplevt, inte ens med Joel.

"Du, det kommer lösa sig. Ni är båda i starten av era karriärer, det blir några hundår men kom igen. Ni har varit ihop i hundra år så du har inget att oroa dig för, jag menar, jag kan tycka vad jag vill om Joel men han skulle aldrig vara otrogen mot dig om det är det du oroar dig för."

Jag mötte Theas blick när hon sträckte över handen för att krama min, hon kunde inte ha slagit huvudet på spiken mer rätt. Bara det att jag inte var orolig för att Joel skulle vara otrogen mot mig, utan att jag skulle vara det mot honom. Han var en bra kille och jag älskade honom, men det var något annat som fått mitt hjärta att klappa extra hårt den senaste tiden, eller rättare sagt, någon annan.

"Du har rätt, förlåt mig för allt. Nu har vi en trevlig kväll tillsammans bara du och jag", sa jag och kramade hennes hand lite extra innan jag vände blicken mot maten som jag inte ens märkt hade kommit till bordet.

Vi åt under tystnad, eller Thea pratade på som vanligt och även fast jag sagt att allt annat än hon och jag var glömt så var mina tankar någon helt annanstans.

Helst av allt hade jag velat lägga mig på golvet som jag brukade göra när tankarna inte ville sluta snurra. Vilket inte gick på en restaurang såklart, inte för att det hade hjälpt speciellt mycket de senaste gångerna heller men det låg en trygghet i att bara stirra upp i taket utan att behöva göra något annat. Lite som att titta på stjärnorna en kall och klar decembernatt, de hade en förmåga att locka fram svaren ingen annan kunde komma med. Kanske att jag behöver psykologhjälp själv trots allt.

Efter middagen då vi sagt hejdå gick jag ensam längs de övergivna gatorna, det var fortfarande vardag så det var inte mycket liv runtomkring men här och där satt det fortfarande människor på uteserveringarna. Varje gång jag såg dessa vanliga människor som gjorde det mest normala sakerna som att gå ut och äta föll alltid tankarna på det intagna, på de som inte hade den möjligheten. Var det något de drömde om där inne i cellerna? Den självklara friheten att bara kunna vara sig själv och göra precis det man ville, som att gå ut en kväll med vänner.

Med den tanken stannade jag utanför min port och knappade in portkoden. Fast jag har den där självklara friheten även om det inte känns så just nu, tänkte jag och öppnade den tunga dörren. Med snabba steg skyndade jag upp för trappan tills jag stannade utanför min egen dörr, eller vår dörr...

Jag hade ett missat samtal från Joel som hade ringt någon gång under middagen så det var väl bara att ta tjuren vid hornen och ringa tillbaka, han var som sagt min pojkvän. Även fast besvikelsen fortfarande låg kvar i kroppen om att han inte skulle komma hem i helgen så var det inget att sura över, för helt ärligt skulle jag göra betydligt mer oförlåtliga saker än det... Herregud, vafan har jag gett mig in på?