Innanför murarna

[47]

Jag vaknade med ett ryck till vad jag antog var morgon då det ringde på dörren. De tunga sammetsgardinerna var fördragna så något ljus hade inte möjlighet att leta sig in men det var knappast någon som var här för att hälsa på mitt i natten. Fast frågan var vem som ville hälsa på överhuvudtaget?

Ljudet av dörrklockan ekade gång på gång så mitt huvud höll på att sprängas. Eller så var det vinet från igår. Vilket som så grymtade jag ner i kudden innan jag hasade mig upp och ryckte åt mig morgonrocken som hängde bredvid sängen. Vem det än var som stod bakom dörren så var den modig som utmanade ödet på det här sättet. Jag var inte på humör och det skulle den personen få veta.

Med tunga steg gick jag mot dörren och virade morgonrocken hårdare om kroppen när jag kikade ut genom det lilla titthålet. Thea, självklart. Jag suckade och gned mig lätt över pannan för att försöka dämpa den värsta smärtan.

"Jag vet att du är där inne, Cat! Öppna dörren!" ropade hon och plingade ytterligare en gång så ilande smärta sköt genom huvudet, men det var sant så vad hade jag för val? Thea var envis och skulle inte gå sin väg i första taget.

"Vad är det för fel på dig? Jag ringer och sms:ar och du svarar inte! Tänk om du typ legat död eller nå", sa hon irriterat så fort jag öppnat dörren aningen på glänt.

"Om jag varit död hade jag knappast svarat då heller", mumlade jag, mest för mig själv, samtidigt som hon trängde sig in i hallen.

Theas glimt av dåliga humör var som bortblåst när jag efter en stunds ensamhet i hallen följde efter henne till vardagsrummet. Det slog mig hur bekväm och hemmastadd hon såg ut där hon satt i soffan med en tidning i famnen som hon nonchalant bläddrade i sida för sida. Frågan var; Vad ville hon? Inte det att jag hade något emot spontana besök, bara det att idag var ingen bra dag.

"Ska du inte sätta dig ner och tala om vad fan det är som pågår?" sa Thea till slut och släppte blicken från tidningen.

"Jag vet inte vad du pratar om, jag är trött och inte på humör för att prata", snäste jag men gick fram till ena fåtöljen och satte mig. Jag var som sagt trött.

"Jag har aldrig hört talas om en psykolog som inte vill prata. Så, vad har hänt? Är det Joel?"

"Joel? Varför tror du det?"

"Men snälla du, som bästa vän till en psykolog så vet jag att när man svarar på frågor med frågor så är det för att slippa prata själv. Kom igen nu Cat, du har inte varit dig lik den senaste tiden."

Med en djupt suck slöt jag ögonen och gnuggade med fingertopparna där det värkte allra mest i huvudet. Hur skulle jag kunna förklara situationen jag hamnat i när jag inte ens visste själv vad det var. Inte det att Thea inte skulle förstå, hon kanske till och med skulle heja på. Hon och Joel hade aldrig riktigt kommit överens men det här var så mycket större. Allting nu för tiden kändes så mycket större än vad jag kunde klara av, i alla fall mentalt. Jag hade så många tankar som snurrade i huvudet, ihop med den gnagande baksmällan.

"Det har varit lite besvärligt på jobbet bara, inget annat", mumlade jag till slut.

"Lite besvärligt? Känns det verkligen som rätt ordval? Snälla vännen, du ser helt förstörd ut."

"Jag är bakis, då ser man ut så här", muttrade jag när jag kisande öppnade ögonen.

"Ja, jag ser det", mumlade hon och klinkade lätt mot de tomma vinflaskorna som stod kvar på vardagsrumsbordet. "Så du hade fest, varför var inte jag bjuden?"

Jag kunde höra den irriterande men aningen roade tonen i Theas röst. Hon skulle blivit en bra psykolog, tänkte jag när jag mötte hennes blick. Skarp, tålmodig, fast beslutsam om att inte lämna lägenheten förrän hon fått de svar hon sökte. Och jag kunde förstå henne. Förmodligen hade jag gjort samma sak om det varit åt andra hållet.