Innanför murarna

[49]

Jag kände mig som en mästertjuv som smög runt i en becksvart rikemansvilla i jakt på dyrbara antikviteter. Vilket fick mig att fnysa högt för mig själv, idiotiska tanke, det här var bokstavligen raka motsatsen. Jag smög omkring i en upplyst fängelsekorridor, inte mästerlig på något sätt, på väg ner till katakomberna där de värsta av de värsta satt inlåsta. Vad fan håller jag på med egentligen?

Inte för att Seth var en av de värsta. Han satt endast i isoleringen på grund av mig. För att han hade försvarat mig. Det fanns ingen rättvisa i det, även om det skulle ha skadat både honom och mig om jag börjat argumentera för den saken.

Utåt sett var Seth min patient, inget mer. Så, när ett bråk uppenbarligen hade urartat, vad hade jag för val än att spela med? Även om jag avskydde tanken på honom sittande där. För Seth var något mer än en patient, även om jag knappt ville erkänna det, och något som aldrig fick komma ut.

Kanske risken inte var så stor att någon någonsin skulle få veta vad som hänt mellan oss. Seth var inte bipolär men hans humör kunde skifta från en sekund till en annan, det var ett som var säkert, så det var svårt att veta hur mottagandet skulle se ut idag. Förhoppningsvis skulle han bli glad över att se mig igen, men förmodligen inte...

Inte för att det spelade någon roll om jag ändå inte lyckades ta mig ner till isoleringen, än mindre in till Seths cell. Jag borde kanske ha ringt en vakt. Jag vet att jag borde ringa en vakt. Det var förbjudet att gå runt på avdelningarna och i korridorerna helt själv men jag ville få en stund ensam med Seth utan vakande ögon av någon annan. Jag hade en del frågor jag ville ha svar på och de passade inte för någon annans öron än mina och Seths.

Jag såg mig om av minsta lilla ljud. Det var väldigt tyst överlag men då och då tyckes det höras ett surrande låsljud eller kedjor som rasslade. Jag hade haft många dåliga idéer i mina dagar men det här var kanske ändå en av mina sämre. Tänk om jag skulle möta något vakt, eller ännu värre... någon intagen. Det sista jag ville var att hamna i samma utlämnande situation som med Alec, för den här gången skulle inte Seth kunna rädda mig.

På tal om Alec, skulle han verkligen förflyttas till en annan anstalt? Eller hade han redan gjort det? På något sätt fick det mig att tycka synd om honom. Han hade inte skadat mig nämnvärt. Såret av hans kniv var inget annat än en olycklig bieffekt av hans agerande för innerst inne ville jag inte tro att han skulle ha skadat mig. Han ville åt friheten, jag var hans nyckel ut. Bokstavligen.

Skramlande ljud blev allt högre när jag närmade mig matsalen, än var det inte lunch men med så många fångar var det nog en hel del att förbereda. Jag vände mig om för att se så att ingen var bakom mig när jag drog passerkortet som ledde in till den korridor jag och Johan tagit första gången då han visat mig isoleringen. Det var ingen korridor som kryllade av vakter, i alla fall inte den här tiden på dagen så med lite tur skulle jag lyckas ta mig ner till Seth utan att bli upptäckt.

Jag skyndade på stegen så mycket jag kunde men ljudet av mina klackar ekade mot det hårda betonggolvet och det var bara en tidsfråga innan någon skulle märka att jag var där. Inte för att det egentligen gjorde något, mitt enda tjänstefel var väl att jag gick runt ensam men jag hade full rätt att besöka fångar i mitt arbete och ingen kunde ifrågasätta mig om det... Förhoppningsvis.

Klumpen som fastnat i halsen började sakta sprida sig ner över bröstet. Nervositet kunde uttrycka sig på så många olika sätt, det vanligaste var att man antingen blev handlingskraftig eller att man blev förlamad. Just nu kändes det som fifty-fifty. Svettpärlor hade börjat bryta sig fram i pannan så jag tog ett djupt andetag för att försöka hålla nerverna och den påtryckande paniken i schack när jag kom fram till den sista dörren in till avdelningen.