Innanför murarna

[16]

Ny dag, ny vecka, kanske början till ett nytt liv. Man kunde alltid hoppas på det för jag kände mig fortfarande trött och galet sliten efter fredagens fest. För att försöka boosta mig själv och min ångest en aning den här måndagsmorgonen så var det tekniskt sätt en ny dag, till och med en ny vecka fast det skulle nog krävas mer än några koppar kaffe för att väcka mig till liv, än mer till ett nytt liv.

Med en lätt fnysning åt mina fåniga tankar sippade jag på kaffet inne i personalrummet. Det var bara jag och några få andra som hade kommit än men klockan var inte mer än strax efter sju. Jag kunde tänka mig att en del jobbade skift då anstalten var bemannad dygnet runt, men jag hade varken sett Johan, Emilia eller Simon den här morgonen. För visst jobbar inte Simon skift, eller gör han det? tänkte jag och såg mig omkring. Nej... Eller? Då skulle han väl knappast kunna vara vid min sida hela tiden, så som förra veckan. Fast kanske att alla här gick på skift utom jag. Det skulle inte förvåna mig men så länge jag inte behövde ha Thomas eller Håkan hängandes efter mig så var jag nöjd.

Jag hade medvetet åkt tidigare till jobbet idag för att inte behöva stressa. Dessutom hade Joel åkt till Stockholm redan igår kväll för något med sitt nya jobb så jag hade haft all tid i världen idag på morgonen. Jag såg mig själv som en morgonmänniska även om det skiftade ibland, jag kunde vara expert på att ligga och dra mig. Men att gå upp tidigt och bara vara, utan några som helst krav, utan stress, det kunde knappast bli bättre än så. Betydligt bättre än att stanna ute till fyra på natten efter en rejäl festkväll och må dåligt i flera dagar efteråt.

"Godmorgon Caitlyn, vad du ser fundersam ut", sa Johan och satte sig ner bredvid mig, jag hade inte ens sett honom komma.

"Jag fastnade i tankar, godmorgon", sa jag och såg mig omkring på nytt.

"Något som jag kan hjälpa dig med?"

Jag vände blicken mot Johan igen och skakade lätt på huvudet samtidigt som jag ställde ner min nu tomma kaffekopp på bordet.

"Säg till annars... Men måndag igen, hur känns det? Börjar du bli varm i kläderna än?" fortsatte han och lutade sig lätt tillbaka i stolen.

"Ja men det tycker jag ändå. Det har förvisso varit rätt lugnt hittills, förutom det där med Alec... Är han kvar i isoleringen?"

"Alec som i Alec Milošević? Nej, han är tillbaka i sin cell. Emilia kollade till honom innan hon gick hem i fredags och jag vet inte riktigt vad men han var typ lugn, mer än vanligt åtminstone så hon beordrade en förflyttning. Tydligen verkade han rätt nöjd med livet trots allt. Förhoppningsvis var det bara ett infall, en engångshändelse, det där om att han ville ta bort sig. Alla här inne kan ha en svacka då och då."

Jag kände hur hjärtat började rusa i bröstet på mig så jag svalde och nickade innan jag vände blicken bort mot den stora tavlan. Visste han att jag varit hos Alec i fredags? Det borde han ha vetat om, det verkade inte gå att göra någonting här utan att Johan visste om det.

"Du gjorde verkligen ett bra jobb... Ingen ska behöva må så dåligt att man inte vill leva längre, inte ens här inne oavsett varför man är här", fortsatte han dovt då han lutat sig lätt fram mot mig, antagligen för att ingen skulle höra.

Så han visste alltså att jag varit hos Alec. Fast varför skulle han inte ha gjort det? Det var trots allt mitt jobb och han var min chef.