Innanför murarna

[31]

Mina klackar ekade mot det bara stengolvet inne i mitt kontor där jag gick fram och tillbaka framför skrivbordet. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna sätta mig ner och låtsas som om ingenting hade hänt. Jag borde aldrig ha gått ut till rastgården, jag borde aldrig ens ha pratat med Seth eller någon annan för den delen. Eller försökt prata.

Vad hade jag tänkt egentligen? Att jag bara skulle gå dit och sedan låtsas vara kompis med alla kriminella som fanns innanför stängslet. De flesta av dem hade jag aldrig sett tidigare och hoppades innerligt att jag aldrig skulle behöva se dem igen... Förutom Seth.

Han hade garanterat hör min förfrågan om han kunde träffa mig idag, även om han i vanlig ordning inte hade sagt ett ord. I det här fallet önskade jag att jag vore som honom, att man inte pratade mer än nödvändigt. Men ingenting gick att göra ogjort så jag höll alla tummar jag hade för att inget skulle hända honom.

Om han skadades... Nej, jag fick inte tänka så. Det var säkert en jargong inne på anstalten och inte uppenbara hot de andra männen kommit med. Jag var säker, det fanns ingen som skulle kunna skada mig men Seth var helt försvarslös. Om man inte såg till den styrka han verkade besitta. Han kunde säkert försvara sig själv om det skulle behövas men det skulle ändå vara mitt fel alltihopa.

Visst att jag hade en förmåga att måla upp allting i huvudet. Det var inte ens säkert att någon av de övriga fångarna skulle göra Seth något, även om de trodde att jag och Seth hade en affär. Avundsjuka var även vanligt bland män men varför skulle någon av den bry sig om det var något mellan oss, vilket det nu inte var.

Det värsta jag visste var när mina tankar löpte amok, det var säkert ingen fara för någon av oss. Varken risken med att jag skulle kunna förlora mitt jobb eller att Seth skulle bli nerslagen av någon avundsjuk galning. Det var inget mellan oss, det var det absolut inte.

Även om det var sant så rusade pulsen i bröstet på mig, vägrade att sluta. Alla dessa tänk om. Jag hatar verkligen 'tänk om', konstaterade jag för mig själv för hundrade gången.

När det knackade på dörren gick en kall kår längs med ryggraden. Seth! Trots mina höga klackar slängde jag mig nästan mot dörren och ryckte upp den så hårt att det kändes som om dörren skulle lossna från karmen.

"Hej där, allt okej?" frågade Emilia som stod utanför med höjda ögonbryn.

"Ja, förlåt. Jag trodde... Äh, kom in", sa jag och försökte hålla borta den besvikna tonen som smög sig fram i rösten.

Hur kan jag vara så dum att tro att Seth ska komma? tänkte jag medan jag höll upp dörren så Emilia kunde kliva in. Han hade hittills gjort allt för att undvika mig och efter incidenten ute på rastgården hade han knappast ändrat sin uppfattning om mig.

"Jag ville bara höra hur det var med dig", sa Emilia och satte sig i stolen framför skrivbordet.

"Jo det är bra, mycket att göra", sa jag och försökte mig på ett leende medan jag satte mig i stolen mittemot.

"Är du säker på det? Du såg inte speciellt glad ut att se mig, antar att du väntade dig någon annan?"

Jag hörde den aningen roade tonen i hennes röst. Jag kunde slå vad om att hon misstänkte vad eller ja, vem jag väntade på. Men det var inte så som hon antagligen trodde. Jag ville träffa Seth igen bara för att... Jag hade knappt någon aning längre.

"Jag hoppades på ett möte som antagligen inte kommer att bli av, men jag är faktiskt glad att se dig", sa jag vilket var sant. Jag måste sluta det här nästintill besatta beteendet av att få träffa Seth igen, det var lika bra att inse att han inte ville prata med mig igen och ja, jag kunde inte tvinga honom.