Innanför murarna

[59]

Mör till både kropp och själ satte jag mig upp på britsen, fortfarande hållande i Emilias hand. Hon sa inget, och det var jag tacksam över. Uppenbarelsen om min förälskelse till Seth... Som jag innerst inne visste var sann, hade omskakat hela min värld. Åtminstone den för stunden utlämnade position jag nu befann mig i; Vad ska jag göra nu?

I teorin visste jag vad jag skulle behöva göra, men i praktiken... Hade jag kraft nog att avsluta alltihopa med Seth, en gång för alla? Eller den större frågan var; Vill jag avsluta vårt förhållande?

Paniken som spred sig i bröstet av bara den tanken fick mig att kippa häftigt efter luft, så pass mycket att Emilia kramade om min hand innan hon reste sig upp efter ett glas vatten. Jag ville inte avluta det jag och Seth börjat bygga upp, han var... han var Seth.

Även om något annat i min situation skulle vara både dumt och ja, riktigt dumt, så kunde jag inte föreställa mig att aldrig mer få se honom. Det fanns ingen framtid för mig och Seth, det visste jag, men så länge jag jobbade på anstalten kunde jag inte hålla mig borta från honom. Så pass ärlig kunde jag vara mot mig själv, även om det gjorde ont både psykiskt och fysiskt att erkänna det. Han hade lyckats tränga sig in i både min kropp och mitt hjärta...

"Här, drick lite vatten", sa Emilia mjukt och satte sig bredvid mig igen.

Jag skämdes en aning över hur jag utan eftertanke vräkt ur mig allt om mitt liv och mina känslor inför henne. Det hade varit en lättnad, absolut, och orden hade kommit oavbrutet. Ändå kände jag skammen krypa fram då jag tacksamt tog emot vattenglaset.

I allt för häftig takt stjälpte jag i mig vattnet utan att möta Emilias blick. Jag både ville och ja, ville inte veta vad hon ansåg om mig nu. På ett plan ville jag brista ut i skratt över hur patetisk hela min situation var, som tagen ut en klyschig roman. Men det som höll mig tillbaka var tanken på att jag nu själv spelade huvudrollen i ett drama jag helst av allt velat undvika.

"Känns det bättre nu?" frågade Emilia och för första gången mötte jag hennes svagt leende.

"Jag... jag ber om ursäkt", började jag men såg bara hur hon skakade häftigt på huvudet.

"Som jag sagt, du kan prata om allt med mig och det stannar mellan oss... Men du, du vet att det aldrig kommer fungera eller hur? Jag vet att du vet det, annars hade du aldrig reagerat så här. Tro mig, jag vet mycket väl hur attraktiv Seth är, och han har ett visst sätt att föra sig så känn ingen skam över det... Men ett gott råd", sa hon med en lätt suck. "Du har ett bra liv med människor runt omkring dig som älskar dig, en sambo som älskar dig. Är det värt att kasta bort allt det för en eventuell förälskelse? En förälskelse som inte kommer att leda till något annat än hjärtesorg."

"Jag vet att du har rätt, min hjärna säger precis samma sak om och om igen... men mitt hjärta... Det känns som om det redan nu håller på att brista och jag vet inte varför. Jag borde veta varför, det är mitt jobb, men jag... jag har aldrig känt så här innan. Aldrig känt sådan ångest, tvivel eller frustration. Vad jag än gör så leder det till hjärtesorg, precis som du sa."

"Det är väl det som kallas livet. Jag tror nog du måste rannsaka sig själv. Vill du leva, ett som det låter -tryggt och stabilt liv med Joel, så gör det till hundra procent och glöm allt annat. Vill du inte leva med honom så lämna för din egen skull, inte på grund av Seth. Jag tycker bra om Seth, det gör jag, men han kan inte ge dig det liv du förtjänar, inte ens den dagen han kommer ut... För det är det du tänker på, eller hur? Hur ditt liv skulle se ut med honom utanför murarna?"

"Jag... jag vet inte. Just nu tänker jag ingenting, än mindre tänker jag klart. Det är som om jag befinner mig mitt i en sandstorm utan en väg framåt."

"Som läkare och hobby-psykolog så vet du lika bra som jag att det alltid finns en väg framåt, det enda du behöver göra är att sätta ena foten framför den andra. Var du hamnar i slutändan, det är det ingen som vet, inte ens du själv."

Det ryckte i min mungipa av Emilias ord, det lät så enkelt och så självklart, även om verkligheten var allt annat än det. Skulle jag blint göra just det, ta ett steg i taget och låta något så banalt om ödet bestämma väg?

"Tack", sa jag med ett halvhjärtat leende och satte mig upp. Vad mer kan jag säga?

"Ingen orsak, jag är glad att du vågade öppna upp dig. Förhoppningsvis ger det dig lite klarare syn på det hela, det brukar vara så", sa hon och reste sig upp från stolen.

Bara att där hade hon fel, jag var om än ännu längre in i dimman än tidigare. Uttömd till både kropp och själv visste jag knappt var jag var, än mindre vem jag var. En känsla jag avskydde. Men nu hade jag sagt allt högt för första gången, vilket var ett stort steg, men det gjorde ju allting mer verkligt.

När jag sagt hejdå till Emilia gick jag med tunga steg bort till mitt rum igen bara för att boka om mina möten och hämta min väska. Inte en chans att jag skulle ha ork att jobba mer idag, än mindre hålla fokus för att hjälpa någon annan.

Så, jag skulle hem, hem till Joel som väntade på mig där. Bara den vetskapen, och det han sagt under sitt korta besök på anstalten tidigare, fick knuten som fortfarande molade i magen att krampa än mer.

Kanske att det skulle ge mig den klarheten jag behövde. Att få se Joel, få vara med honom i vårt hem så som det alltid varit, att det då skulle få mig att tänka klart igen. Jag klandrade inte honom eller hans frånvaro från vårat liv och vår vardag för det som hänt, det var en del av livet och jag hade bara mig själv att skylla. Mig och ingen annan... Eller kanske Seth.

Vägen hem kändes längre än någonsin och för varje del av den vitstreckade mitt-linjen som passerade så ökade pulsen allt mer. Jag var nervös, det fanns ingen annan förklaring. Nervös för att Joel skulle se rakt igenom mig och mitt svek. Nervös över vad jag skulle säga till honom. Om jag skulle säga något. Han förtjänade att få veta vad jag gjort, men om jag fann den klarhet jag sökte, var det inte bara att släppa allt då och gå vidare som om ingenting hade hänt?

Hur mycket jag än försökte intala mig själv att inte berätta något om Seth så skulle jag bli tvungen att göra det, på ett eller annat sätt.

Irriterad på mig själv svängde jag in framför vårt lägenhetshuset och stirrade upp mot fönstren. Det lös så fint där inne trots att det fortfarande var rätt ljust ute. Det är bara göra det, oavsett priset jag får betala.

Med darriga ben gick jag upp för alla de trappor som även de kändes längre än någonsin. Benen var nära att vika sig när jag stannade utanför vår ytterdörr. Tyst stod jag någon sekund och lyssnade då det hördes dov musik inifrån lägenheten. Kom igen nu Caitlyn, du klarar det här.

Sakta och nästintill ljudlöst öppnade jag dörren och möttes av musiken som hördes allt tydligare. Det doftade mat och ett flertal stearinljus stod tända in mot vardagsrummet, som om det här inte vore jobbigt nog. Jag svalde klumpen som fastnat i halsen när jag hängde av mig kavajen och klev ur skorna. Nu var jag hemma, i alla fall där jag hörde hemma.

"Cat? Är det du älskling?"

Jag harklade mig och svalde på nytt innan jag gick in till köket där Joel stod vid spisen med ett glas vin i handen, precis lika snygg och självsäker som han alltid var.

"Jag slutade lite tidigare", sa jag och lutade höften mot köksbordet, behövde ett stöd för mina ben som knappt bar mig längre.

"Ja, jag ser det... till min stora glädje", Joel med ett charmigt leende innan han fångade upp mig i sin famn och kysste mig så hård att jag var nära att tappa andan.

Kunde han känna att jag kysst en annan man? Kunde han se att jag gjorde betydligt mer än så? För första gången kände jag mig riktigt smutsig och jag fick kämpa för att hålla tårarna tillbaka då han lutade sig över mig så jag till slut hamnade på rygg på matbordet, fortfarande med mina läppar mot hans.

"Jag har längtat så mycket efter dig, älskling", mumlade han medan han ivrigt sköt upp kjolen över mina höfter och kysste mig längs med halsen.

Jag mumlade något inte ens jag förstod, det var inga ord. Hur skulle jag kunna säga något nu? En ensam tår rann ner längs kinden så jag bara blundade och flöt med i det som skulle hända, det som jag också längtat efter... tills jag träffade Seth.