Innanför murarna

[44]

Det var faktiskt riktigt givande, till och med roligt, att prata med de intagna på ett vardagligt och avslappnande sätt. Inte bara det att jag fick höra de mest fascinerande historierna från en tid utanför murarna, utan även att få se andra sidor av de män som faktiskt satt här inne.

Jag var väl medveten om att vi bara kommit till avdelning A. Inte för att de som satt där var mindre skyldiga än någon annan men jag hade fortfarande en viss rädsla när det kom till B och livstidsdömda. Att begå ett brott upp till straffskalan livstid... Ja, det var knappt så jag vågade gissa vad man begått för brott då. Mord med all säkerhet, men det fanns olika sätt att begå mord hur fruktansvärt det i sig än må vara. Det var kanske det som skrämde mig mest. Den oberäknelighet hos de män som gått den vägen. Fast det är klart, det finns även mördare som fått tidsbestämt straff så helt säker kan man ju aldrig vara här inne.

Med ett djupt andetag såg jag omkring i den lilla salen, det här var ju också ett liv. Även om det var svårt att sätta sig in i känslan att totalt vara frihetsberövad. Vissa avskydde det med all säkerhet, andra kanske till och med såg det som en fristad. Oavsett vilket brott man begått så var det konsekvensen av ens eget handlande som lett dem dit.

"Nu måste vi börja röra oss vidare", sa Emilia och när jag vände blicken mot henne hade hon redan rest sig upp.

Jag nickade lätt och reste mig upp jag också, tackade så mycket för pratstunden och gick bort till Thomas som stod vid dörröppningen. Han såg inte lika sammanbiten ut nu, snarare uttråkad. Det kanske inte var lika givande för honom som för mig och Emilia, men hans jobb var att vakta och övervaka och det var precis vad han gjorde.

"Nå? Hur kändes det där?" frågade Emilia när vi gick bort mot nästa korridor.

"Bra, det var inte riktigt vad jag hade väntat mig när du sa att du skulle gå rond. Det var väldigt avspänt, riktigt trevligt faktiskt", sa jag medan Thomas öppnade dörren in till avdelning B.

Det hördes fler röster där inifrån. Jag svalde den nervositet som bubblat upp i halsen medan jag sneglade på Emilia som såg lika avslappnad och säker ut som vanligt. Om jag var kvar här länge nog kanske jag också skulle känna den säkerheten som hon gjorde...

"Förvänta dig inte trevliga typer här", mumlade Thomas, som om han pratat med sig själv.

Jag var på väg att öppna munnen men tystades innan jag hunnit få fram ett ord. Vakter. Så många vakter. I alla fall bra många fler än på förra avdelningen då det bara varit Thomas och två till. Det som också slog mig var att det satt intagna inne i sina celler men ljudet jag hört kom bortifrån vad jag antog var ett annat sällskapsrum.

Kanske att de inte hade arbetsplikt som andra fångar. Fast varför skulle de inte ha det? Även livstidsdömda hade väl någon typ av rehabiliteringsprogram.

"Det har varit mycket bråk den senaste tiden, det är därför vissa är inlåsta och så många vakter på avdelningen", viskade Emilia som svar på min fundering.

Ännu fler bråk? Det tycks inte ha varit annat än bråk på just den här avdelningen sedan jag börjat här. Och kanske var det så det var. Extremt våldsbenägna och extremt farliga män satt just här. Vad skulle man då behöva göra för att hamna i isoleringen?

Att det inte skulle bli samma lättsamma pratstund här förstod jag rätt snabbt. När vi klev in i sällskapsrummet satt ett tiotal fångar där, vissa med handfängslen på fast det var deras så kallade rastrum.

Om jag inte darrade av nervositet innan så försvann golvet under fötterna när jag hörde en röst jag mycket väl kände igen.

"Åh, ми ангел. Min ängel. Du har äntligen kommit."