Innanför murarna

[66]

Jag hade sagt det, sagt precis vad jag kände och nu stod jag här... några centimeter från den man jag fallit handlöst för. Det var bara sanningen. Men han sa inget. Inte för att jag hade väntat mig det, men tystnaden i cellen fick mina hjärtslag att eka mellan de fyra väggarna som omringade oss.

"Säg något", pressade jag fram men till ingen nytta.

Han sa fortfarande ingenting. Men han såg mig, inte bara rent fysiskt utan han såg rakt in i mig. Passerade alla filter jag försökt hålla uppe. Aldrig hade jag känt mig så blottat inför en annan människa men nu stod jag här, nervös, rädd... eller snarare vettskrämd, över vad han skulle göra nu. Eller kanske säga.

Långsamt sänktes hans blick ner till mina läppar och innan jag visste ordet av befann jag mig i hans famn, med hans läppar tätt intill mina. Han hade alltid haft den auran om sig, han tog det han ville ha och för tillfället var det jag.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig när jag tagit steget in i hans cell. Det enda jag ville var att träffa honom, prata med honom... Vara nära honom. Vi var som två magnetfält som drogs mot varandra. Plus och minus. Men var det verkligen så enkelt?

Han hade inte backat av mina ord. Men han hade inte sagt något heller. En liten besvikelse sköt genom kroppen. Jag var inte mer än människa, även jag ville ha bekräftelse. Speciellt när det gällde Seth. Att han tyckte om mig, det visste jag. Tyckte om att vara nära mig, även om han inte sagt det högt. Men kände han något mer för mig? Så som jag känner för honom?

Sakta släppte han mina läppar och tog ett litet steg bakåt. Inte långt, men tillräckligt för att skapa ett tomrum mellan oss.

"Det är fel att be dig vänta, men jag gör det ändå, kissemiss. Lova att du väntar på mig."

Förvånat höjde jag på ögonbrynen, "Vad menar du?"

"Precis det jag sa."

"Seth", började jag och sträckte fram ena handen mot hans bröst men innan jag hann nudda vid honom tog han ännu ett steg bakåt och precis i den stunden insåg jag vad jag gjort.

Ringen glänste till i en av ljusstrimmorna som letat sig in i rummet och som i en ren reflex drog jag åt mig handen.

"Jag kan förklara", sa jag men avbröts av Seths något uppgivna skratt, eller snarare fnysning.

"Jag ville tro på dig... och för en sekund gjorde jag faktiskt det", sa han men istället för att backa ställde han sig så nära att jag kände hans andedräkt mot min panna. Inte kärleksfullt den här gången, han var arg.

"Det är inte som du tror", viskade jag och slöt ögonen.

"Inte? Den där ringen säger något annat... För helvete Caitlyn! Jag har sagt till dig från första början att jag behöver ha kontroll. Du har fått mig att släppa på den kontrollen om och om igen, men för vad? Du är inte förälskad i mig, du vill ha en spänning, en distraktion i ditt annars så tråkiga jävla liv med den där idioten du kallar pojkvän."

"Det är inte sant", började jag och samlade allt mod jag hade kvar för att möta hans blick. "Det är dig jag vill ha Seth, bara dig. Både innanför murarna men också utanför. Det stämmer, min... pojkvän, han friade till mig men jag sa aldrig ja. Jag sa aldrig ja på grund av dig, på grund av att jag är förälskad i dig."