Innanför murarna

[84]

"Är vi vänner?" frågade jag Simon när vi stannat utanför Johans kontor.

Han hade såklart följt med mig hela vägen, men inte sagt ett ord. Och jag hade inte pressat honom. Jag såg inte mig själv som någon hjärtekrossare men Simons blick talade sitt tydliga språk; Jag hade sårat honom, och jag hade sårat honom djupt. Men till mitt försvar hade vi haft ett liknande samtal för flera veckor sedan där jag förklarat att jag inte hyste några kärlekskänslor för honom. Även om man inte kunde styra sina känslor så var man själv ansvarig för dem.

"Självklart, jag kommer alltid att bry mig om dig Caitlyn", sa han med ett halvhjärtat leende, och även om jag kunde höra en underton av uppgivelse i hans röst så kändes det okej. Jag tyckte om honom, det gjorde jag verkligen och ville inte förlora honom, varken som vän eller kollega.

Om vi nu fortsätt är kollegor, tänkte jag och sneglade mot Johans dörr. Magkänslan spretade åt två olika håll. Ena delen sa till mig att det inte var något allvarligt utan bara ett vanligt samtal, medan den andra delen slagit på alla varningssystem i hela kroppen.

"Så bra, men vi ses senare då."

Jag fick en nick till svar innan Simon fortsatte gå bort mot avdelningarna. Några få sekunder stod jag kvar och såg efter honom. Det var inte lätt, kärlek. Med ett djupt andetag försökte jag samla mig så gått jag kunde och knackade försiktigt på Johans dörr.

"Hej, vad bra att du kunde komma. Kom in och sätt dig", sa Johan när han öppnat dörren på vid gavel. Han såg inte bekymrad ut, vilket fick magkänslan att luta mer åt att det bara var ett vanligt samtal han hade tänkt sig.

"Tack", sa jag och lydde snällt hans ord.

"Så Caitlyn, hur trivs du på jobbet?" började han och satte sig ner i sin stol mittemot mig.

"Väldigt bra. Det känns som om jag kommit in i rutinerna nu. Jag trivs både med arbetsuppgifterna, kollegorna och ja, det funkar bra med de intagna. Bättre än förväntat, får jag lov att erkänna."

"Skönt att höra. Men du har ju varit med om en allvarlig incident under din tid här. Den gången när Alec Milošević attackerade dig och du blev tvungen att uppsöka vård efteråt. Jag vill bara veta om du känner dig trygg här eller om det är något som du skulle vilja förändra?"

Jag hade svårt att tolka Johan och vad han egentligen ville ha sagt. Var det ett medarbetarsamtal eller skulle det leda in på något helt annat? Inte för att jag ville verka misstänksam men psykologen inom mig försökte leta undermeningen med samtalet, eller framför allt varför han ville prata om Alec just nu, speciellt efter så långt tid.

"Det som hände den där gången med Alec", sa jag och skakade lätt på huvudet. "Jag har lagt det bakom mig och jag känner mig trygg. Som sagt, jag trivs med arbetet, det gör jag verkligen."

"Okej, jag ville bara dubbelkolla med dig för att jag har haft ett samtal med Nils, han som du nu vikarierar för och han - tillsammans med sin läkare - har kommit fram till att det är lämpligast för honom att gå i förtidspension. Vilket jag förstår, så efter de här sex månaderna som du var planerad att vikariera skulle jag vilja erbjuda dig en fast tjänst hos oss. Jag har hört mig för och det är många här som trivs med dig, inklusive jag. Du gör ett bra jobb och jag skulle gärna se dig som en fortsatt förstärkning i teamet framöver."

Jag kunde slå vad om att hakan låg någonstans nere vid mina knän. Menade han allvar? En egen fast tjänst... här? Jag ska få stanna här!

"Jag uppskattar ditt erbjudande. Det gläder mig enormt mycket att du vill ge mig ditt förtroende att fortsätta mitt jobb här", sa jag högfärdigt, fast jag egentligen ville skrika ut ett stort ja. "Så självklart kommer jag att tacka ja."

Johan sken upp som en sol och andades ut en lättnadens suck. Hade han tvivlat på att jag ville stanna? Visst, det var en väldigt speciell arbetsplats och hade det inte varit för Seth hade jag nog tagit mig en funderare eller två. Men nu, det fanns inga tvivel. Jag skulle stanna.

"Så bra, då ska jag skriva ihop ett nytt anställningsavtal så får vi ta ett nytt möte här framöver."

Vi båda reste oss upp samtidigt och i min profession kunde jag inte låta bli att sträcka fram handen som tack. Vilket kändes lite överdrivet oss emellan, men vafan, jag hade just fått ett fast jobb.

Med ett leende stängde jag dörren efter mig. Det var en euforisk känsla som spirade i kroppen. Inte bara för att jag nu fått min första fasta tjänst, jag skulle också få vara nära Seth tills den dagen han släpptes ut från det här stället.

Allt jag kunde tänka på nu var att jag ville berätta det för honom. Vi hade båda pratat om att vår tid här snart skulle vara över men nu... Vi hade all tid i världen att vara tillsammans, både tiden som var kvar innanför murarna och en vacker dag även utanför.

När jag närmade mig mitt rum igen hade mina käkar nästan börjat krampa, men jag kunde inte sluta le. Som på ren reflex blickade jag ut mot rastgården och såg precis den person jag så innerligt ville träffa. Solen blänkte i hans gyllene hår så att det var han som stod där innanför stängslet, det var det inte snack om.

Jag dividerade en sekund med mig själv om jag skulle gå ut eller inte. Det var mitt på blanka dagen och rastgården var full av både intagna och vakter. Jag andades in ett djupt andetag, vad fanns det ens att fundera på?

Med målmedvetna steg gick jag ut längs promenadstråket och bort till inhägnaden. Det tog inte många sekunder innan några intagna fäst sina blickar på mig, däribland Seth. Han såg inte glad ut att se mig, men det gjorde han aldrig bland andra och kanske att det var lika bra.

Utan att hålla allt för stort fokus på Seth vinkade jag lätt åt några av vakterna som patrullerade runt stängslet. Men ju närmare jag kom desto mer ångrade jag mitt beslut. Varför hade jag inte bara kunnat vänta tills vårt nästa möte?

Seth släppte mig inte med blicken då han tog några långsamma steg mot stängslet för att möta mig. Det var hypnotiserande. Men han var inte ensam, runt honom cirkulerade andra fångar som var minst lika nyfikna på min uppenbarelse.

"Hej", sa jag lugnt men stannade någon meter ifrån honom.

Nonchalant utan att säga något satte han upp händerna mot stängslet och lutade sig fram så att alla hans hårda välformade muskler syntes. De tatuerade armarna var fullt synliga, så även den lilla glipa av perfekta magmuskler som syntes mellan byxorna och tröjan när han sträckt på sig. Fan också, jag borde inte ha gått ut.

Det ryckte i hans ena mungipa som om han läst mina tankar. Han visste fullt ut vilken inverkan han hade på mig och om jag inte misstog mig helt så njöt han av det till fullo.

"Och vad har du på hjärtat idag då, kissemiss?" mumlade han så tyst att knappt jag hörde honom.

"Njuter av det fina vädret", sa jag och gav honom en het längtande blick som fick honom att tappa fattningen för en sekund. Det var inte bara han som hade en inverkan på mig, det var snarare en tyst tvåvägskommunikation.

"Ja, jag har verkligen saknat allt det vackra här ute", sa han, fortsatt utan att släppa mig med blicken.

Jag var tvungen att se mig om för att försöka dämpa rodnaden som blommat upp på mina kinder. Men det var svårt, speciellt när han var så nära men ändå så långt bort.

"Det är verkligen vackert", mumlade jag och drog in den friska luften. "Jag har tur som blir kvar här."

I ögonvrån kunde jag se hur han kramade fingrarna genom de små hålen i stängslet. Ett leende ryckte till i min mungipa. Han förstod precis vad jag menade. Det var som om vi hade ett eget språk, och kanske blev det så under alla terapitimmar vi bara suttit tysta. Det var så allt hade börjat mellan oss, eftertänksam tystnad.

"Vi ses, Seth", sa jag lätt och vände mig om utan att vänta på hans ord... För det skulle inte komma några.