Innanför murarna

[43]

När det knackade på dörren ryckte jag till och tittade förvirrat om i rummet, som var precis lika tomt som innan. Hur länge hade jag suttit så här? Med ansiktet djupt begravet i händerna. Någon gång hade jag tydligen gått runt skrivbordet och satt mig på min stol igen med armbågarna lutande, eller snarare inborrade, mot skrivbordsytan.

"Kom in", sa jag och harklade mig medan jag höll blicken stadig mot dörren.

"Hej, du är inte upptagen va?" sa Emilia och innan jag hunnit svara hade hon stigit in i rummet och stängt dörren efter sig.

Nog för att det alltid var trevlig när jag fick besök, i de flesta fall åtminstone, framförallt när det gällde Emilia men just nu hade jag helst velat vara ensam. Hur kunde det ha gått så fel med Seth? Att hans tidigare upplevelser var jobbiga och säkert oerhört svåra att prata om så hade han öppnats sig, bara för att sedan slå in den sista spiken i kistan. Jag skulle förmodligen aldrig få se honom igen och den tanken gjorde ont i hela kroppen, men framförallt i hjärtat. Hur kunde det ha gått från hett, sexigt, ja till och med vänskapligt till avvisande och totalt avslut?

"Du må vara psykologen här men vad är det som har hänt? Du ser helt förstörd ut", sa Emilia som nu satt sig på stolen mittemot mig.

"Inget, dålig dag bara... Vad kan jag hjälpa dig med?" sa jag och harklade mig på nytt, även om Emilia säkert skulle förstå så var det, Seth,  inget jag kunde diskutera med henne om.

"Jag ville väl bara höra hur din eftermiddag ser ut. Jag ska gå rond och tänkte om du ville följa med. Lära känna anstalten lite mer, och så får du se hur vi jobbar, eller hur jag jobbar med patienter som inte direkt behöver vård utan lättare tillsyn."

Jag blinkade snabbt några gånger medan hjärnan arbetade på högvarv. Hon ville att jag skulle följa med ut på avdelningarna. Betydde det att hon skulle besöka Seth? Han hade varit hos henne några gånger, med till synes inga allvarliga skador, så han kanske var en av de intagna som bara skulle få en tillsyn.

Hjärtat rusade i bröstet när jag vände mig mot datorn för att ta fram mitt schema. "Det ska gå bra, jag har ingen bokning förrän klockan femton."

"Kul, men då kanske vi går nu direkt, det tar en stund och hinner vi inte klart får du väl gå tillbaka. Thomas kan säkert eskortera dig."

"Thomas?" mumlade jag skeptiskt medan jag vände blicken mot henne igen. "Är han tillbaka nu? Jag har inte sett honom på länge."

"Han har jobbat natt, innan det en vecka semester... Du gillar inte honom va?" sa hon med en road ton och höjde frågande på ögonbrynen.

"Vi har inte direkt dragit jämt sedan jag kom hit, han gillar inte hur jag klär mig", sa jag med ett hånflin så Emilia skrattade till.

"Typiskt män! Men bry dig inte om honom. Han har sitt sätt att se på saker, han var inte direkt överförtjust när en kvinna fick tjänsten som anstaltens läkare. Det ger sig med tiden, jag lovar."

"Man kan alltid hoppas. Men visst, vi kan gå nu direkt."

Jag reste mig upp, det gjorde Emilia också, så vi gick tillsammans ut till korridoren som låg tyst och stilla. När nyckeln vreds om i låset ekade det så jag skrattade till. Det var svårt att tänka sig att en så här lugn plats kunde vara livsfarlig.

Jag såg mig om åt båda hållen utan att se någon vakt, det vill säga Thomas, så jag blev aningen förvånad när Emilia började gå bort mot matsalen och avdelningarna. Visst att jag kunde tänja på reglerna men var det något som var strikt förbjudet så var det att gå genom avdelningarna ensam. Vi var två, absolut, men helt ärligt skulle vi inte ha en chans om någon intagen fick för sig att bli våldsam.