Innanför murarna

[79]

Med pannan lutad mot den hårda skrivbordsytan jämrade jag mig över illamåendet som kom uppskjutandes från magen titt som tätt. Varför utsatte jag mig för det här? Det var inte allt för länge sedan jag haft en liknande blöt kväll, men då endast med Thea. Om man tripplar det hade man gårdagen i en liten ask, eller egentligen fyrdubbla tack vare Joels närvaro.

Tänk om jag hade kunnat vara en av dem som faktiskt fick minnesluckor efter en festkväll. Hade inte det varit helt underbart? Nog hade jag råkat ut för det någon gång i yngre dagar men... Jag minns hela gårdagen som om jag var mitt uppe i det.

Okej, det hade inte varit så illa som mitt minne sa åt mig. Joel hade mycket riktigt lämnat oss ifred efter att han insett att jag för en gång skull hade talat sanning. Det var en tjejkväll. Och det hade varit roligt... Men ilskan över Joels beteende, hans oväntade närvaro och det faktumet att jag nu potentiellt var hemlös hade fått vinglas efter vinglas att ringla ner för halsen på mig i alltför snabb takt.

Det som kändes något lättare var att både Thea, Olivia och Emilia hade kommit bra överens, inte för att jag hade väntat mig något annat. Vi hade skrattat, gråtit - mest jag - och pratat om allt mellan himmel och jord. Eller himmel och helvete i mitt fall.

Thea hade naturligtvis uppdaterat Olivia om allt med Joel... och med Seth. Det som däremot ingen av dem visste var att jag och Joel nu officiellt brutit förlovningen och gjort slut. Inte för att någon av mina vänner var speciellt ledsna över det, konstigt nog... Men vad var det att vara ledsen över? Det var ju inte jag som blivit lämnad och nu låg liggande under sängen tuggande på en mössa. Det var jag som tagit steget... Så, vad var det att vara ledsen över egentligen?

Det hade varit utgångspunkten för kvällen. Jag var nu singel. Singel i den bemärkelsen att jag hade ett förbjudet och hemligt förhållande med en man som satt inlåst på ett av Sveriges hårdaste fängelser. Det var som taget direkt ur en film där jag ofrivilligt blivit tilldelad huvudrollen. Men det var mitt liv.

Kvidande lutade jag mig sakta bakåt i stolen. Det gällde att inte göra för hastiga rörelser för då skulle illamåendet komma ut på ett sätt jag helst ville undvika. Jag sneglade mot papperskorgen och fnös högt för mig själv. Jag skulle klara det här, även om jag skulle dö på kuppen.

När det knackade på dörren kved jag till ytterligare en gång då huvudet var nära att explodera. Varför var folk tvungna att knacka på hårt?

Jag grymtade något som lät som ett 'kom in' och kisade med ett öga mot dörren. Jag hade bokat av hela förmiddagen för att, ja det var nog inte så svårt att gissa. Men att jag skulle må så dåligt... Där hade jag bara mig själv att skylla. Men jag var på plats, vid mitt skrivbord, och det var allt som räknades. Någon timmes jämrande i kombination med kaffe och huvudvärkstabletter skulle få mig på banan igen.

"Lever du?" sa Emilia som såg minst lika sliten ut som jag då hon stack in huvudet genom dörren.

"Knappt. Kom in."

Det hade slutat med att Emilia sovit på min soffa. Eller, vi hade rättare sagt somnat på soffan båda två. Det var en aningen märklig känsla när jag vaknat och insett att hon låg halvt om halvt inslingrad på soffan bland kuddar och plädar... och mig. Men det hade blivit sent och vi skulle till samma ställe idag så, där och då hade det känt som bästa alternativet.

"Tack för igår, jag kan inte minnas senast jag druckit så mycket vin eller haft så roligt utanför jobbet", sa hon och satte sig i stolen framför mig.

"Vi hade kul? Eller hur?" mumlade jag, för jag hade varit osäker på vad hon egentligen hade tyckt om mig och mina vänner i ett privat sammanhang. Vi var kollegor, mer än så kände vi egentligen inte varandra.

"Ja, absolut. Precis som en tjejkväll ska vara. Jag tog faktiskt Theas nummer, i något svagt ögonblick - kanske ett av många den kvällen - så lovade jag henne att följa med på bodypump."

Jag kunde inte låta bli att skratta till när Emilia grimaserade åt just bodypump, jag hade själv fallit i den fällan efter en festkväll. "Lycka till, det är Theas specialitet att lura med andra på gym när man är i form att kunna lova både det ena och det andra."

"Ja, och inte hade hon glömt bort det heller för hon messade mig bara för en liten stund sedan så nästa vecka kör vi. Du vill inte hänga på?"

"Ha! Tack men nej tack, en gång och aldrig mer. Minns du inte att jag knappt kunde gå på flera dagar efteråt?"

"Åh, påminn mig inte", suckade hon men jag kunde ändå höra lekfullheten i hennes röst. Hon hade garanterat tränat på gym tidigare, om inte hennes ämnesomsättning var utöver det vanliga.

"Så, vad har du på schemat idag?" frågade jag.

"Det vanliga, men jag bokade faktiskt av förmiddagen för administrationsarbete", sa hon med ett lätt skratt. "Men efter lunch har jag några patienter innan kvällens drop in. Jag ber till vilken gud som än sitter och stirrar ner på oss att det blir en lugn sådan."

"Ja, jag gjorde precis likadant. Och det var tur det, jag vill inte ens veta hur mycket jag drack igår."

"Och Joel, vad tror du kommer hända med honom nu då?"

"Ingen aning, i värsta fall blir jag hemlös men det vore inte likt honom. Jag vet ju att han vill bo i Stockholm nu med sitt nya jobb så det finns ingenting som håller honom kvar här. Tror bara han sa så för att han är arg och besviken."

"Du har säkert rätt, och Seth? Ska du träffa honom idag?"

"Jag vill det mer än något annat, men jag vet också att rykten sprider sig rätt fort på ett sådant här ställe. Jag var hos honom igår och jag vill inte riskera att någon börjar misstänka något."

"Det förstår jag. Du vet vad jag sagt från första början. Var rädd om dig själv och ditt hjärta. Men jag förstår också hur du faktiskt känner för honom... Jag vet inte Cat, jag kan säkert ordna så du kan träffa honom i sjukstugan."

Ögonen tårades en aning av hennes ord. Inte bara att jag begick tjänstefel, men att hon var beredd att hjälpa mig att kunna träffa den man jag älskade... Det var mer än vad någon vanlig kollega skulle göra.

"Du vet att du inte behöver, även om jag uppskattar det. Jag vill ta vara på den tiden jag faktiskt kan få med honom innan jag slutar här. Det är ett tag kvar men det är också ett bra tag kvar innan han kommer ut."

"Jag vet, jag ska se vad jag kan göra, okej?"

"Tack", sa jag och gav henne ett leende av tacksamhet.

När Emilia gått vände jag mig mot skärmen för att fortsätta med vad hon kallat administrationsarbete, som faktiskt var viktigare än man kunde tro. Få in allting i datorn, alla anteckningar som skulle skrivas in i rätt journaler. Det tog sin tid och jag kunde inte ha valt en bättre dag att göra det på. Ensam och under tystnad. Precis vad jag behövde. Det och kaffe.