Innanför murarna

[39]

Jag kunde inte säga hur länge jag satt i den lilla städskrubben. Det var som om tiden stått stilla sedan Seth stängt dörren efter sig. Kanske att den gjort det, och kanske att allt som nyss hänt bara varit en dröm. Fast det var ingen dröm. Hans händer, kropp och läppar hade varit så äkta och verkligt som det bara kunde bli.

Utan att kunna hejda mig förde jag fingertopparna mot mina fortfarande svullna läppar. Seth. Allt jag kunde tänka på var Seth. I alla fall tills jag hörde tunga fotsteg utanför dörren. Antar att vakterna är tillbaka.

Med knappt någon känsel kvar i benen reste jag mig upp så tyst jag kunde, det fattades ju bara att någon skulle hitta mig här. Seth måste ha förts bort sedan länge så risken att koppla ihop oss två var väl minimal, jag hoppades det åtminstone. Jag ville verkligen inte få sparken från mitt allra första jobb, det skulle inte se speciellt bra ut på CV:t.

Försiktigt öppnade jag dörren lite på glänt och kikade ut. Jag kunde bara se åt ett håll och just åt det hållet stod såklart två vakter lite längre bort i korridoren. Typiskt. Det fanns inte en chans att jag skulle lyckas smita ut utan att bli upptäckt.

Jag stängde dörren igen. Vad ska jag göra? Någon skulle garanterat börja sakna mig snart om jag inte tog mig tillbaka till mitt rum. Det som fanns i skrubben var inte direkt till någon hjälp. Vi hade städpersonal så om jag skulle ta städvagnen som stod inskjuten längst in i rummet så skulle någon garanterat bli misstänksam. Vi hade inga advokater eller åklagare på anstalten men vakterna var inte dummare än att de kunde plussa ihop ett och ett.

Överst på ena hyllan stod en sprayflaska med osäkert innehåll, kanske glasputs eller liknande. Det var i alla fall det bästa jag kunde hitta för att inte verka helt tokig om någon skulle få syn på mig. Jag sträckte på mig så mycket jag kunde tills jag nådde flaskan ihop med ett gäng trasor som ramlade i golvet.

Med både en trasa och flaska i famnen öppnade jag dörren igen och kikade ut. Vakterna stod fortfarande kvar borta i korridoren så jag rättade till kläderna en extra gång innan jag tog ett djupt andetag och gick ut.

Leendet på mina läppar var allt annat än äkta när jag artigt hälsade på dem innan jag passerade och fortsatte bort till mitt rum. Jag kunde inte hjälpa den oroande känslan i magen att det hade gått lite för enkelt. Fast vad hade de att misstänka mig för? Städmani?

Jag gick med så snabba steg jag kunde utan att springa, mötte en del vakter innan jag kom till mitt rum och stängde dörren efter mig med en smäll. Det hade inte varit meningen men ljudet från dörren ekade både i mitt rum och med all säkerhet ute i korridoren.

Jaha, då är det bara att börja städa. Jag såg mig om i mitt rum, på mitt paradisträd som såg allt annat än lyckligt ut. Än mindre skulle nog trädet uppskatta om jag sprayade ner det med en massa gifter som antagligen fanns i flaskan.

Jag gick bort till skåpen och började torka bort de osynliga dammkornen som fanns där. Vår städpersonal skulle verkligen ha en eloge, det var så rent överallt att jag tillslut satte mig i kontorsstolen och stirrade in i den svara skärmen. Jag hade inte en aning vad jag skulle göra nu.

Rastlöst klickade jag med naglarna mot skrivbordsytan och flyttade blicken ut genom det gallerklädda fönstret. Det skulle sannerligen bli en lång dag, klockan var inte mer än elva och som sagt hade jag ingen aning vad jag skulle göra. Visst att jag hade ett flertal journaler att fylla i men mitt fokus och min något bristande arbetsvilja låg någon helt annan stans.

Tanken som fick mig att bara sitta rakt upp och ner till ljudet av mina klickande naglar mot bordet var; vad hade hänt där i städskrubben om ingen hade gått förbi utanför dörren? Där och då hade inget annat funnits än min vilja att ha Seth, känna honom nära... Så nära det var fysiskt möjligt mellan två personer. Det var en skrämmande tanke för jag hade gjort det, utan att tveka en minsta sekund.