Innanför murarna

[87]

"Visste du om det?" frågade jag och försökte hålla tårarna i styr när rädslan kröp allt närmare.

"Visste om vadå?" mumlade han, uppenbart irriterad över att sitta fastspänd.

"Upplopp, lockdown, kalla det vad du vill! Visste du om det?" sa jag högt och slog ut med händerna framför mig.

"Nej!" sa han häftigt. "Jag lovar Caitlyn, jag har ingenting med det att göra. Men jag har hört det där ljudet en gång tidigare, när jag var ny här och Cat snälla, du måste låsa upp kedjorna."

Någonting i Seths blick sa mig att han talade sanning, och jag trodde honom. Det var bara det lilla problemet att jag inte kunde låsa upp kedjorna. Hur mycket jag än ville. Det var bara vakterna som hade nycklar till det så hur vi än vände och vred på det var vi båda fast här.

"Det går inte, jag har ingen nyckel men det kommer snart någon för att hämta mig som kan låsa upp", sa jag och begravde ansiktet i händerna. "Vad hände senaste gången det var ett sådant här larm?"

"Jag minns inte riktigt, men det var väl några på avdelningen som hade bestämt sig för att försöka rymma, eller bara förstöra för att jävlas. De övermannade vakterna och drog igång larmet."

Svårt att avgöra om det kändes tryggare eller inte att veta vad som hänt tidigare. Kanske att man blivit färgad av händelser som inträffat förut men det lät inte allt för farligt. Själv hade jag blivit utsatt för ett rymningsförsök... Det hade gått bra den gången, men det var såklart ingen garanti att det skulle gå lika bra igen. Inne på avdelningarna kunde intagna inte ta sig någonstans, eller? Även om de övermannade vakterna så var fångarna fast innanför murarna och bråk var något som hände då och då. Frustrerat började jag gå fram och tillbaka medan larmet fortsatte att tjuta. Det var jobbigt att inte veta vad som hände utanför. Förmodligen ingenting.

Jag satte mig ner på skrivbordskanten och snurrade på ringen som nu satt på fingret. Och väntade. Men att vänta på någon, på grund av något varken jag eller Seth hade en aning om. Det var frustrerande. Jag borde känna mig lugn, jag var trots allt instängd med den man jag ville spendera alla mina stunder med, men det var en olustig känsla som härjade kroppen. Jag hade som sagt varit med vid ett rymningsförsök tidigare, men utan att något larm gått... Så vad betydde då det här?

"Kom", sa Seth så jag vände upp blicken mot honom.

Jag hade ingen anledning att vara irriterad på honom, det var inte hans fel. Med ett snett leende hoppade jag ner från skrivbordet och gick fram till honom.

"Förlåt", viskade jag och satte mig i hans knä. "Jag vet att du inte har något med det här att göra, jag menar varför skulle du? Jag tycker bara inte om att inte veta vad som händer. Det gör mig nervös och jag gillar det inte."

"Kontroll, kissemiss. Det har vi pratat om sedan dag ett; Att släppa kontrollen... Du behöver inte oroa dig. Anstalten är förmodligen redan full av vakter och det är säkert ingen fara och du har ju mig. Jag kommer aldrig låta något hända dig", mumlade han och lutade sin panna mot min.

Jag snuddade med min näsa mot hans och precis när våra läppar möttes öppnades dörren med en smäll och jag bokstavligen flög upp ur Seths knä. Av alla män som kunde ha kommit...

"Simon, det är inte som du tror", började jag men till ingen nytta.

Utan att säga ett ord tog Simon några bestämda steg bort till Seth och slog honom rakt över käken så jag skrek till när Seths huvud kastades åt sidan.

"Vi måste gå... Nu Caitlyn", sa Simon kort och tog tag i min arm.

"Såklart, hundvalpen kommer krypande till undsättning", sa Seth så hånfullt att Simon stannade mitt i steget med mig bokstavligen släpande efter honom.