Innanför murarna

[11]

Ögonlocken kändes svidande tunga när jag plockade ihop journalerna som låg utspridda över hela skrivbordet. Det kändes som ett evighetsjobb att försöka få en helhetsbild av jobbet som Nils hade gjort under alla år som psykolog här på anstalten. Jag kunde förstå att man tillslut hittade egna förkortningar och termer för olika saker och tillstånd men just nu kändes det lättare att försöka bygga ett tusenbitarspussel med ögonbindel än att förstå vad han hade skrivit.

Med en djup suck lutade jag mig tillbaka i stolen och nöp fingertopparna om näsryggen. Logiskt, det gällde att försöka tänka logiskt. Att försöka kombinera ihop medicineringen jag fått av Emilia med Nils oläsliga texter, då kanske jag skulle kunna få ett hum om vad allting handlade om. Jag hade inte tid att riktigt börja om från början. Inte bara det att jag skulle vara här under en begränsad tid, det var såklart en stor orsak, men det var inte bra för patienten heller. Under terapi gick man igenom olika stadier, det var inte alltid så lyckat att behöva gå tillbaka ett eller flera steg om man väl tagit sig ur och förbi vissa delar.

Jag kan bara göra mitt bästa, det hade jag sagt till mig själv redan när jag tackat ja till jobbet. Ett mantra som jag upprepade allt mer och mer sedan jag började här. Kanske att jag överdrev en aning, jag hade inte varit här en vecka än men jag ville verkligen göra så bra ifrån mig som möjligt redan från start. Man kunde ändå säga att mitt jobb handlade om att rädda liv, det var livsviktigt att människor med psykiska sjukdomar fick rätt hjälp tidigt. Vilken psykisk sjukdom man än led av.

"Har du tid en minut?"

Jag ryckte till och såg upp mot dörren där Simon stod och gav mig en frågande blick, jag hade inte ens hört att det knackat. Om han nu hade knackat...

"Visst, självklart. Kom in", sa jag och reste mig upp samtidigt som jag höll fram ena handen och visade att han skulle sätta sig på en av besöksstolarna framför skrivbordet.

Simon tvekade en sekund innan han kom in i rummet och stängde dörren försiktigt efter sig. Jag stod kvar bakom skrivbordet utan att säga ett ord och såg på honom när jag gick fram och satte sig i en av stolarna.

"Vad kan jag hjälpa dig med?" sa jag och satte mig ner jag med.

"Jag ville egentligen bara be om ursäkt, för det som hände tidigare idag. Det var riktigt dumt av Håkan att bete sig så där mot dig. Det var både oprofessionellt och elakt av honom", sa han innan han vände ner blicken mot skrivbordskanten.

"Håkan? Var det han den där stora killen med attitydproblem?" frågade jag lugnt och lutade mig tillbaka i stolen samtidigt som Simon nickade till svar.

"Jag förstår... Det gör mig glad att du tycker det var fel av honom. Det visar på att du är en bra medarbetare Simon. På en arbetsplats ska man jobba tillsammans, man som kvinna, och på ett sånt här ställe där säkerheten är det vi jobbar mest med så är det jätteviktigt att man håller ihop som ett team", fortsatte jag så han vände upp blicken mot mig igen. Modig kille, tänkte jag och gav honom ett leende.

"Jag vet, det var säkerheten jag oroade mig mest för. Nu är inte Seth den som brukar bråka men man vet aldrig. Istället för att lyssna på dig utsatte vi både andra men framförallt Emilia för fara genom att inte agera direkt, det är inte okej och jag kommer acceptera konsekvenserna av det."

"Konsekvenserna? Det var ju inte du som betedde dig illa Simon, det borde vara Håkan som sitter här framför mig och ber om ursäkt."

"Kanske, men jag sa inte ifrån direkt och jag vet inte hur länge det tog innan vi väl eskorterade Seth tillbaka. Hela alltet klassas som en säkerhetsrisk och det är aldrig okej, det är vårt jobb som vakter att skydda både intagna och medarbetare."