Innanför murarna

[83]

Det kändes i luften att vi gått in i sensommaren. Än värmde solen som vilken sommardag som helst men trädens vanligtvis så grälla gröna blad började så smått skifta åt det mörka hållet. Luften hade också ändrat sin karaktär, friskare på något sätt. Inte lika fruktig och het, som om naturen i sig förbereddes för hösten som stod på glänt och väntade.

Tankfull stod jag lutad mot fasaden och blickade ut över rastgården. Det hade blivit sent igår. Timme efter timme hade jag läst om Seths fall och det som hänt för drygt sex år sedan. Han hade varit i min ålder när rånet skedde. Emellanåt kände jag mig äldre än mina tjugofem år, men ibland var det som om jag fortfarande var femton år. Vilket gjorde det hela ännu svårare att ta in. Hur han hade hamnat där i livet just då, varför han valt att ta den kriminella vägen. Han hade förklarat att allt handlade om pengar, och kanske var det så enkelt.

"Där är du ju, jag provade ringa och blev orolig när du inte svarade", sa Simon bryskt så jag ryckte till och rätade på mig. Jag hade inte hört honom komma.

"Förlåt, jag har mobilen kvar på rummet", sa jag, generad av min egen dumhet och nickade mot mitt rum på andra sidan korridoren. "Jag ville bara ta lite luft så tänkte mig inte för."

"Okej, men försök komma ihåg den i fortsättningen, även om du bara går ut en liten stund", sa han, betydligt mjukare och ställde sig bredvid mig, halvt lutandes mot väggen med ena axeln.

"Självklart", började jag och lutade mig bakåt mot fasaden igen. "Gäller att passa på att njuta av dagar som denna, snart är hösten och rusket här igen."

"Nu är du lite väl negativ", sa han och skrattade till. "Det är bara augusti än."

"Det är sant, men jag tycker att den här sommaren har gått så fort... Förlåt, jag bara babblar på, ville du något speciellt förresten när du sökte mig?"

"Just det, Johan vill träffa dig när du har tid. Ingen brådska men under dagen i alla fall", sa han, men ryckte lite oroväckande på axlarna.

Jag svalde för att försöka fukta strupen. Det var förmodligen inget allvarligt, varför skulle det vara det? Johan kanske bara ville kolla upp något med mig gällande en intagen, eller höra hur jag trivdes på jobbet. Han var bra på att visa hur mycket han verkligen brydde sig om sin personal. Så, det kunde handla om precis vad som helst och förmodligen hade jag ingenting att vara nervös över. Hoppas jag.

"Då ska jag prata med honom, tack", sa jag med en uppskattande min, vad annat kunde jag göra?

"Ingen orsak, men jag hade faktiskt tänkt prata med dig och nu när vi ändå är ute kanske vi skulle passa på att gå en sväng", sa han men kastade en snabb blick ner på mina fötter. "Det vill säga om du kan gå i de där skorna."

Jag kunde inte låta bli att skratta till, "det kan jag och visst, jag har ingenting inbokat just nu."

Simon visade med ena handen att jag skulle gå förbi honom så vi hamnade bredvid varandra när vi började gå längs promenadstråket. Helt uppriktigt var jag inte jättesugen på att prata. Det hade varit en påfrestande natt och jag hade nog så många tankar som snurrade i mitt huvud. Men, ville han prata så skulle jag lyssna, vi var både kollegor och vänner.

"Så, vad har du på hjärtat?" sa jag lättsamt och sneglade upp mot honom.

Jag är verkligen omringad av långa män, tänkte jag och väntade på att han skulle börja. En gång i tiden hade jag erbjudit honom att prata med mig professionellt. Han hade inte velat det då och även om jag inte trodde att han ville prata om sitt mående så var jag ändå nyfiken.

"Det är väl inget speciellt egentligen. Jag vill bara höra hur du mår."

"Hur jag mår?"

"Ja, eftersom... du vet", sa han och nickade mot min hand där ringen tidigare suttit. "Att du separerat, för du har det va? Eller är du tillsammans med den där killen än?"

Jag borde inte ha blivit förvånad, men det blev jag. Jag trodde vi hade lämnat det ämnet vid gårdagens lunch när jag sagt att allting var okej.

"Nej, vi är inte tillsammans. Men jag mår bra, det var ett gemensamt beslut", ljög jag.

"Jaha, jag tänkte kanske att du..."

Han blev tyst och jag märkte hur han saktade in i steget tills han stod helt stilla. Jag ville inte ljuga mer, men Simon var nog den person i min närhet som inte skulle kunna hantera sanningen. Han var otroligt plikttrogen och ja, han hade känslor för mig och skulle med all säkerhet se till att jag aldrig skulle få se Seth igen.

"Att jag, vadå?"

"Ja men du vet, att du träffat någon annan?" sa han så obekvämt att jag skrattade till.

"Förlåt", sa jag och gjorde mitt bästa för att hålla skrattet inne. "Men som svar på din fråga, nej jag har inte träffat någon annan. Det var som sagt ett gemensamt beslut att vi skulle gå skilda vägar."

"Okej, men så bra. Eller, inte bra men... då vet jag", sa han betydligt mer lättsamt och började gå igen

"Simon", sa jag så han stannade igen och vände sig om mot mig. "Jag tycker verkligen jättebra om dig. Både som kollega och vän, men det är inte mer än så. Jag är ledsen och jag kanske har fel men jag får uppfattning om att känner något mer för mig och jag vill inte ge dig några falska förhoppningar."

Det lilla ljus som nyss glittrat i hans ögon svalande. Men för en gångs skull var det lika bra att vara ärlig, en gång för alla. Och jag hade inte ljugit, jag tyckte bra om honom men... Det var inte mer än så.

"Jag önskar bara att du kunde ge mig en chans, Cat. Jag har försökt komma över dig i flera veckor nu men det går inte. Så fort jag ser dig... Jag kan inte hjälpa det."

Med en tyst suck försökte jag komma på något bra att säga. Jag ville inte såra honom, men det skulle aldrig bli vi. Jag kunde samtidigt förstå hans känslor, känslor som liknade det jag kände för Seth. Hade jag inte försökt komma över honom? Övertygat mig själv om att han inte betydde något. Psykolog och patient, att det bara var det och ingenting annat mellan oss. Men se på oss nu...

"Jag respekterar dina känslor Simon, det gör jag verkligen och jag är glad att du berättade hur du känner. Men jag är ledsen, det kommer aldrig att bli något mellan oss och det har ingenting med dig att göra, hur klyschigt det än låter."

Precis när jag var på väg att ta ett steg närmare honom för att förhoppningsvis fortsätta vår promenad som vänner hördes ett högt busvissel från rastgården. Både jag och Simon vände oss dit bara för att se ett gäng stå hängande vid stängslet, där den ena såg mer road ut än den andra.

"Kom igen nu lilla plitfitta, bättre kan du. Ner på knä och säg hur mycket du älskar henne!" ropade en av killarna med ett högt hånskratt.

Simon blev röd upp längs med halsen och hans käkar såg ut att krampa som aldrig förr när han tog långa djupa andetag för att hålla känslorna i styr.

"Du, bry dig inte om det där. De provocerar dig med flit, låt det bara vara", sa jag och sneglade bort mot stängslet.

"Jag vet, men det är lika irriterande varje gång. Det tar tid innan man lär sig hantera sådana där idioter", mumlade han med en djup suck, men till min stora lättnad. Det skulle i alla fall inte bli bråk.

"Kom så går vi in, jag behöver som sagt prata med Johan."

"Visst... Men du, jag vet inte om jag någonsin kommer komma över dig. Jag... fan också", sa han, betydligt tystare den här gången, om än tydligt uppgiven.

"Det är okej, men jag hoppas att du kan respektera mina känslor. Jag kommer alltid vara din vän, det lovar jag."

Jag fick en kort nick till svar och det fick räcka för nu. Känslor var ingenting man kunde styra över - än mindre slå av eller på - det var jag fullt medveten om. Utan att säga något mer gick vi in i en av korridorerna som ledde bort till kontorsbyggnaden där Johan hade sitt rum.

Efter den här uppvisningen - av både Simon och intagna - hoppades jag på goda nyheter. Men man visste aldrig. Även det var något jag lärt mig. Livet var fullt av oförutsedda händelser, det gick aldrig att förutspå vad som skulle hända härnäst... Men att hoppas på det bästa, det kunde man alltid göra.