Innanför murarna

[89]

Jag hade inte sovit en blund på hela natten. Kinden som nu svällt upp efter örfilen värkte, men hjärtat och magen värkte ännu mer. Oron för hur det var med Seth hade övergått i panikångest. Hjärtat hade slagit så hårt i bröstet att jag knappt kunnat andas. Ingen hade hört av sig under natten, fast varför skulle någon göra det? Jag var inte Seths närmaste anhörig eller kontaktperson men ändå... Jag ville bara veta att han var okej.

Trots nattens uteblivna sömn steg jag upp långt innan det ljusnat ute. Eller kanske på grund av det. Det var svårt att försöka slappna av och ligga stilla när pulsen rusade i bröstet och ett påtagligt adrenalin fortfarande strömmade genom kroppen. Jag borde vara helt slut, utmattad... Vilket jag förmodligen var. Om inte så skulle jag komma till den punkten så småningom, jag var inte mer än människa... Men inte än.

Med mobilen hårt i handen tog jag en filt för att sätta mig ute på balkongen. Gårdagens oväder hade rensat luften och kanske var det vad jag behövde. Frisk luft, bara få rensa tankarna efter allt som hänt.

Det var rogivande att sitta i tystnad och se dagen vakna till liv. Minuter och timmar försvann och innan jag visste ordet av sken solen och människor strosade nedanför balkongen. Vissa hade bråttom - kanske försenade till jobb eller skola - medan andra tog det lugnt på morgonens första promenad med hunden. Det är det som kallas livet, antar jag.

Försjunken i tankar hörde jag knappt dörrklockan som plingade om och om igen. Först hade jag trott att det var hos grannen en trappa ner som alltid hade balkongdörren öppen men ju fler ringande signaler som ekade, ju klarare blev det att det stod någon utanför min dörr.

"Emilia, hej", sa jag förvånat när jag öppnade dörren. Jag hade inte väntat besök, än mindre besök av henne så här tidigt på morgonen.

"God morgon, väckte jag dig?" sa hon och tog ett steg in i hallen.

"Kom in och sätt dig. Jag har knappt sovit en blund", sa jag när vi gick in till vardagsrummet och satte oss i soffan.

Det kändes skönt att ha henne här, en lättnad. Flera gånger hade jag tänkt ringa bara för att höra hur det var med henne, och om hon hade hört något mer efter igår.

"Samma här. Allt är så overkligt", började hon och kliade sig lätt i pannan i en djup suck. "Jag var förbi Simon på sjukhuset igår kväll, han var - eller är - okej men helt sönderslagen. Tur han är ung och stark, om det varit någon annan hade det förmodligen inte sett lika stabilt ut."

"Ja, Simon räddade mitt liv", mumlade jag. "Det var så... Jag önskar bara att jag hade kunnat göra mer. Har du hört något mer om..."

"Nej... Allt var så kaotiskt... Jag vet inte Cat, tyvärr", sa hon och skakade på huvudet.

Det lilla hopp som byggts upp om nyheter kring Seth suddades snabbt ut. Vilket var helt förståeligt, Seth kanske var största min prioritering men jag förväntade mig inte att Emilia skulle ha någon större koll på just honom efter allt som hänt. Hon hade hjälp mig och oss nog mycket redan och det var jag henne evigt tacksam för.

"Ingen fara, vi kommer säkert att få veta mer nu på förmiddagen. Antar att du också fått Johans mail om uppsamlingsmöte klockan nio idag?"

"Ja, det var faktiskt därför jag kom förbi. Tänkte att vi kunde åka in tillsammans om du inte planerat att stanna hemma idag... Men vi skulle behöva dig på plats idag."

"Självklart, jag ska bara byta om så är jag klar", sa jag och reste mig upp ur soffan. Inte en chans att jag tänkt stanna hemma idag, aldrig.

Medan jag stökade runt för att hitta något anständigt att ta på mig satt Emilia tyst i soffan. Jag ville fråga hur hon mådde, men stämningen i rummet var så dyster att den gick att ta på och vi hade en tid att passa. Men vi skulle få tid att prata. Det hade varit en tung dag igår, och kanske att hennes besök hos Simon hade tagit dagen ett snäpp ännu längre ner i det svarta hålet. Men det talade också för vilken otroligt fin vän och kollega hon var.