Innanför murarna

[40]

"Vi kan gå igenom här", sa Simon och fortsatte leda mig framåt, nu med sin ena handflata som glidit ner mot mitt ryggslut istället för skuldrorna.

Han gick nära, kanske lite för nära men för stunden kände jag inget annat än trygghet. Så pass mycket trygghet man nu kunde känna i min situation. Hade Simon märkt något? Om han gjort det så sa han då ingenting... Och tur var väl kanske det.

Utan att veta vart vi var på väg och utan att fråga gick jag framåt med målmedvetna steg. Jag ville bara bort, det spelade ingen roll vart. Seths blick hade fått mig att känna något jag aldrig känt tidigare, en brinnande känsla av maktlöshet.

En del av mig hade velat springa fram till honom, bara för att få känna en ynka millimeter av honom genom det ihåliga stängslet av stål. En annan del av mig ville springa åt motsatta håll... Vilket jag på ett sätt gjort. Men förvirringen över mina tankspridda val fick det att snurra i huvudet. Som så många gånger förr när det gällde Seth.

"Vart är vi på väg?" frågade jag till slut när Simon ledde mig in i nästa korridor, även den en jag inte gått i tidigare.

"Vi kommer att komma ut i bortre delen av anstalten, vid besöksrummen. Har du varit där någon gång?"

Det hade jag faktiskt... En gång hade jag varit där. Det var den gången jag följt efter Seth och fått se honom i famnen på den där blonda kvinnan... Vänta, kvinnan! Hur kunde jag ha glömt bort det? Glömt bort henne? Herregud, Seth hade någon annan... Precis som jag.

"Jag tror inte det", ljög jag samtidigt som en ny omvälvande känsla bubblade upp i magen, en känsla som var allt annat än behaglig.

Både jag och Seth hade någon på utsidan... Varför hade han då föreslagit att inleda en affär mellan oss? Han hade trots allt inga restriktioner eller besöksförbud vad jag visste och kunde därför träffa sin flickvän, eller fru, i stort sätt när han ville. Var affären mellan oss bara tänkt som tillfällig tidsfördriv? Såklart det var.

Jag gnuggade mig lätt med fingertopparna över pannan för att försöka mota bort den påträngande huvudvärken. Det här om den blonda kvinnan var ytterligare en av mina många frågor jag hade till Seth. Men den frågan var jag inte helt säker på om jag ville ha svar på. Det var inte svartsjuka. Absolut inte. Det var bara det att...

Utan att kunna avsluta min egen tanke, det var knappt någon idé att ens försöka förstå vad det var med Seth som skapade så många olika känslor inom mig, sneglade jag upp på Simon som fortsatt gå tyst bredvid mig.

"Kan intagna få besök när som helst?" frågade jag och kände hur det hettade till om kinderna när Simon mötte min blick.

"Inte direkt när som helst, vi har bestämda besökstider men man kan ansöka om att få utökad besöksrätt. Helt ärligt kan jag inte så mycket om det. Varför undrar du?"

"Inget speciellt, eller jag tänkte väl på att det säkert är en hel del här inne som har respektive, du vet flickvän eller fru... Eller pojkvän med för den delen. Det måste vara svårt att behöva vara ifrån varandra på det här sättet."

Att jag var ute på djupt vatten var det inget tvivel om. Tack och lov skrattade Simon till och ryckte lätt på axlarna åt mitt påstående. Kanske för att han var ung och säkert inte lika erfaren på den fronten. Men att tvingas vara från någon man älskade, det var jobbigt att tänka på.

Visst att det var som att kasta sten i glashus. Jag var inte inlåst med anhöriga på utsidan, ändå var jag fast i en omöjlig situation som jag inte hade en aning om hur jag skulle ta mig ur, mest för att jag innerst inne inte ville ta mig ur. Det var där skon klämde. Jag ville ha Seth, även om det bara var tidsfördriv för honom...