Innanför murarna

[17]

Seth... Han hade pratat med mig, åtminstone sagt mitt namn. Han kom ihåg mitt namn! Jag vet inte varför det gjorde mig så glad att han mindes vad jag hette, det var ju inte direkt ett vanligt namn här i Sverige så det kanske inte var så svårt att komma ihåg men ändå. Hans första ord till mig, det första jag hör honom säga överhuvudtaget var mitt namn och det lät så... något.

"Är det inte meningen att du ska prata?"

Seths röst fick mig att på nytt rycka till. Han pratade, och ja, det var också mitt jobb att prata. Jag vet inte varför jag inte fick fram ett ord. Egentligen hade jag en miljon frågor jag skulle vilja prata med honom om men det var helt blankt. Skärp dig!

"Det gör mig glad att vi ville komma hit igen, och ja, det är meningen att jag ska prata men framförallt lyssna. Är det något speciellt du vill prata om idag?" sa jag och rätade på mig, nu fick det vara slut på dessa fåniga fasoner och hålla på fastna bland tankar då min hjärna spelade mig ett spratt. Han var min patient och det här var mitt jobb.

Jag såg hur Seth lade huvudet lite på sned utan att släppa min blick. Herregud, den blicken skulle nog ingen av världens alla poeter göra rättvis. Blodet nästintill kokade i kroppen så jag fick ta ett djupt andetag i väntan på att han skulle säga något mer. För det skulle han väl, eller? Det kändes hetare än eldar som härjade i rummet så jag hoppas innerligt på det. Och nu fastnade jag bland tankar igen...

"Nils har inte skrivit in speciellt mycket i din journal så du får gärna upplysa mig om vad som har sagts tidigare så kanske vi kan ta det därifrån", sa jag, allt för att avbryta den här tystnaden som kändes som en plåga i bröstet, det var som om jag höll på kvävas.

"Caitlyn... Kallas du Cat?" frågade Seth och rätade på sig i stolen och jag blev på nytt påmind som kedjorna som höll honom fången, bokstavligen.

Varför frågade han mig det? Det var bara Joel och mina vänner som kallade mig det... Absolut ingen jag inte kände.

"Nej, bara Caitlyn", ljög jag och vände bort blicken samtidigt som jag harklade mig.

"Okej... Caitlyn, antar att kissemiss får duga", sa han så jag snabbt mötte hans blick på nytt. Drev han med mig?

"Varför... Jag menar, va? Du kan inte kalla mig det, det är oprofessionellt och jag heter Caitlyn så det är vad du kan kalla mig. Jag är din psykolog."

"Visst, kissemiss."

Jag skakade lätt på huvudet och kliade mig själv i pannan. Var det de här Emilia hade menat med torr humor? Jag var mer än glad att Seth äntligen pratade, något jag inte hade väntat mig men han kunde inte gå runt och kalla mig det, kissemiss, det gick bara inte. Tänk om Johan eller någon annan skulle höra honom säga det. Själv var jag inte så brydd, det var nästan lite roligt. Som sagt, torr humor. Men det var något i hur han hade sagt det som nästan fått mig att le som ett fån.

"Kan du inte berätta för mig varför du sitter här?" frågade jag och såg direkt hur en spänning lade sig över honom. Så mycket för den lättsamma Seth, tänkte jag och tog ett djupt andetag.

Det var som om Seth satt upp en mur av sten, likt det fängelse han befann sig i. Det skulle ta tid att försöka plocka ner sten efter sten men det var inte omöjligt, även om det kändes hopplöst.

"Du, jag har kunnat läsa mig till en del av det, men jag skulle gärna vilja att du berättade för mig", försökte jag vilket nästan var sant. Jag visste bara det Johan berättat för mig efter mitt första möte med Seth men kanske att ett litet gruskorn lossnade från muren då han slöt ögonen en kort sekund.