Innanför murarna

[38]

Kanske att det varit någon mening med att jag tagit på mig gymnastikskorna just idag. Så snabbt som jag tog mig till sjukstugan hade nog aldrig hänt förut. Okej att jag var aningen oförsiktig när det gällde säkerheten då jag rusade fram. Jag hade ingen som helst koll på fångtransporter eller andra risker när jag passerade säkerhetsdörr efter säkerhetsdörr.

Fast bara dessa dörrar fick mig att känna mig någorlunda säker. Helt ärligt hade jag annat i huvudet än att oroa mig för än att råka springa på en intagen och ett gäng vakter.

När det sista surrande maskinljudet från dörrarna lagt sig och jag gick längs korridoren mot sjukstugan hade svetten brutit ut i pannan på nytt. Hjärtat rusade hårt i bröstet utan att jag hade någon aning om varför. Visst att jag hade aningens dålig kondition men känslan av att något var fel, det var den som fick blodet inom mig att koka. Tänk om det hänt något riktigt allvarligt... Med det i tanken ökade jag steget tills jag mer eller mindre sprang bort mot Emilias undersökningsrum.

Jag mer eller mindre slängde mig på handtaget in till undersökningsrummet. Kanske att det inte var speciellt diskret men jag hade ingen som helst aning om vad som kunde ha hänt men eftersom Emilia velat ha dit mig så snabbt måste det vara allvar.

"Caitlyn! Herregud, vad har hänt?"

Emilias förvånade röst fick mig att tvärstanna precis innanför dörren. Vad har hänt? Menar hon allvar?

"Du bad mig komma hit, att det var akut!" flämtade jag och såg mig om i rummet som var i stort sett tomt. I alla fall om man bortsåg fram den gamle mannen som satt på britsen och knäppte skjortan, knapp efter knapp ända upp till halsen.

"Jag har inte bett dig komma hit", sa Emilia fundersamt med en djup rynka i pannan.

"Jo, för bara en liten stund sedan. Du skickade ett snabbmeddelande att jag skulle komma till sjukstugan, så jag skyndade mig hit så fort jag kunde."

"Nej jag lovar, jag har inte skickat något meddelande till dig idag."

Vi måste sett ut som två förvirrade höns när vi till slut bara stirrade häpet på varandra, även den intagne som satt på britsen pendlade nu med blicken mellan oss. Vad är det frågan om?

"Okej", mumlade jag och skakade lätt på huvudet, kunde jag verkligen ha sett så fel?

"Det måste ha blivit något missförstånd, jag kan inte se i datorn heller att det är skickat något meddelande... Konstigt", sa Emilia och ryckte lätt på axlarna.

Ja, vad kunde jag säga? Om hon inte hade skickat meddelandet så måste jag ha sett fel... Fast det hade jag inte gjort.

"Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, det var inte meningen att störa er. Vi ses säkert senare", sa jag med en snabb nick innan jag vände mig mot dörren igen.

"Ingen fara du, vi ses!"

Jag stängde dörren till undersökningsrummet så tyst jag kunde och såg mig om i den tomma korridoren. Det var något som inte stämde. Vanligtvis brukade det stå minst en vakt vid varje korridorslut men idag var det tomt. Visst att Johan sagt att vi var underbemannade men ändå. Då slog det mig att jag inte mött en enda vakt under min väg hit... Eller hade jag det?

Längre än så hann jag inte tänka innan en stor hand täckte min mun samtidigt som en arm letade sig in runt min midja. I ren panik försökte jag skrika men det var lönlöst, än mindre hjälpte det att försöka sparka med benen när jag blev upplyft och buren in till vad jag antog var en städskrubb med tanke på den starka doften av rengöringsmedel.

Pulsen rusade så hårt i bröstet att jag knappt hade någon känsel kvar i benen när mina fötter återigen snuddade vid golvet, än värre när jag kände den heta andedräkt snudda vid mitt ena öra.