Innanför murarna

[42]

"Så, då kanske du vill berätta lite om dig själv", sa jag utan att se på Seth, det hettade fortfarande om kinderna efter det att vi... eller att han-

"Tror du att det är så det ska gå till?" frågade han, och om jag inte missuppfattat tonen i hans röst lät han en smula förvånad.

"Vad menar du med det? Vi kom ju överens om-"

"Jag vet mycket väl vad vi kom överens om men som du vet är jag inte... tillfredsställd, alltså inte en del av avtalet", avbröt han och lät onödigt belåten.

Genansen var tillbaka och spred sig över kinderna som aldrig förr och trots den mentala strid mot att låta bli sneglade jag ner mot Seths skrev och såg mycket tydligt vad han pratade om, inte för att jag för en enda sekund glömt bort det men... Han hade ju inte velat, då det var inte mitt fel att han nu var... otillfredsställd.

Förvånande nog var det frustration och en gnutta ilska som bubblade upp i kroppen på mig, någon måtta fick det vara med hans lekar.

"Du sa nej, jag respekterar det, men kom inte med det skitsnacket för att slippa prata", sa jag kort och gav honom en hård blick, eller så allvarlig som jag kunde då jag säkert var rödare än en tomat i ansiktet.

Jag såg hur Seth höjde roande på ögonbrynen då ett lätt skratt lämnade hans läpparna, jaha, så nu han skrattar åt mig, medan han lutade sig tillbaka i stolen så hans hårda bula som fortfarande stretade mot byxorna blottades ännu mer. Försökte han ta livet av mig?

Jag svalde och svalde men ingenting verkade fungera för att släcka törsten som rev i halsen. Vatten, jag behöver vatten. Jag såg mig om och till min stora lättnad stod min flaska kvar lite längre bort på skrivbordet. Även fast vattnet säkert var någon dag gammal drack jag upp allt i en stor klunk.

När jag samlat mig tillräckligt mycket vände jag mig mot Seth igen som inte rört sig en millimeter. Det vill säga allt utom hans leende som var större än jag någonsin sett hittills.

"Vad?" mumlade jag kort.

"Inget, jag kan inte hjälpa att bli lite, vad ska jag säga... förundrad. Det är inte ofta man stöter på en psykolog som är lika som en öppen bok. Det fascinerar mig. Du fascinerar mig."

"Ha! Jag har inte varit psykolog speciellt länge och börjar tvivla på att jag valde rätt karriär. Jag menar, du säger ju inte ett ord så varför ens försöka? Grattis Cat, du har vunnit tävlingen i sämsta psykologen ever."

Med en lätt huvudskakning skrattade jag till över hur bitter jag lät. Även om orden i sig kändes mer sanna än någonsin. Jag var kanske inte skapt för det här yrket trots allt.

"Vad är det du vill veta, Cat?" frågade Seth men han hade en varnande ton i rösten.

Klart att jag förstod att man inte kunde skulptera glas med hammare och spik, det skulle bara leda till att allt krossades. Även om jag var ivrig att få veta allt om Seth var det viktigt att ta det steg för steg, och i hans fall, myrsteg.

"Var kommer du ifrån?" frågade jag och mötte hans blick.

Jag såg hur han blinkade snabbt några gånger innan han rätade på sig, leendet var som bortblåst och det tog en stund innan jag såg något jag aldrig sett tidigare i Seths ögon. Uppgivelse. Han sänkte den hårda mur han byggt upp om än bara en millimeter.

"Spelar det någon roll?" sa han. Okej, en millimeter kanske var för mycket...

"Egentligen inte, jag vill bara lära känna dig."

"Varför? Du ska vara här, i vadå? Någon månad? Det finns ingen mening med att lära känna varandra, rent ut sagt bortkastat."

"Hur kan du säga så? Jag menar, det finns väl inget bortkastat med att lära känna varandra även om det är för en kortare tid? Socialisera är viktigt för oss människor, både på kort och lång sikt."