Innanför murarna

[85]

Att det skulle bli svårare att få till möten med Seth när han inte satt i isoleringen hade jag kunnat räkna ut. Men att det skulle bli så här svårt... Att det kunde gå dagar utan att få träffa honom. Det var påfrestande. I isoleringen hade han varit fast, inlåst och ensam och det var inte mer än naturligt att han träffade psykologen ofta... för sitt välmående, så klart. Även om jag bidrog till hans välmående på ett annat sätt än rent psykologiskt. 

Nu när han var tillbaka i sin gamla cell hade han arbetsplikt om dagarna, och vad jag kunnat lista ut så jobbade han nere i verkstaden som fanns på anstalten. Det betydde också att jag inte kunde träffa honom som jag ville - i alla fall inte lika ofta som förr - speciellt om ingen skulle börja misstänka något. 

Så klart var jag glad över att han kommit ur isoleringen, ingen människa ska behöva sitta där längre än nödvändigt. Och det var väl själva tanken med isoleringen, en tillfällig vistelse. Men jag saknade honom... Visst, det hade bara gått några dagar sedan jag pratat med honom ute på rastgården. Även om han nu visste att jag skulle bli kvar här efter att mitt vikariat löpt ut så ville jag prata med honom om det, att vi fortsatt skulle kunna vara tillsammans och träffas på ett sätt vi aldrig räknat med.

Det pirrade till i kroppen av bara tanken. Tiden som han hade kvar inne på anstalten var något vi båda bävat för. Han skulle sitta drygt två år till när jag slutat och även om det fanns möjligheter att hälsa på honom så var det inte samma sak som att kunna träffa honom fysiskt någon gång i veckan och möjlighet att se honom varje dag. För det gjorde jag. Han hade rast ute på rastgården nu precis som alla andra fångar så på dagarna kunde jag gå och ställa mig vid fönstret utanför mitt rum bara för att få en skymt av honom. Men jag ville mer...

När det knackade på dörren hoppade jag till och ropade ett kort "kom in" och vände mig bort från datorskärmen. 

"Är du upptagen?" sa Emilia i dörröppningen med ett leende.

"Inte alls, men jag måste säga att du ser ovanligt glad ut. Har det hänt något?" frågade jag och väntan på att hon skulle sätta sig i stolen framför mig.

"Ja, jag skulle vilja gratulera dig. Jag hörde av Johan att du ska få stanna hos oss. Gud så roligt, Cat. Jag vill inte ta åt mig äran, det är helt din förtjänst och ett resultat av ett bra utfört arbete, men jag sa till honom att vi inte kan släppa dig. Både för att du är en duktig psykolog, men också för att jag trivs att jobba med dig. Vi behöver fler kvinnor på anstalten."

"Jag kunde nästan gissa att du hade ett finger med i spelet. Han sa att han pratat med anställda och du är den jag jobbar närmast med. Så tack, det känns jätteroligt och jag trivs verkligen att jobba här och med dig."

"Och, nu har du mer tid med Seth", konstaterade hon kort.

"Ja, det med... Hoppas att jag inte gjort det obekvämt för dig. Det är tjänstefel och det är jag fullt medveten om. Men... Jag älskar honom. Det var inget som jag hade planerat eller ens haft en tanke på när jag började här."

"Jag vet, tro mig. Håll det bara under radarn så ska det nog gå bra."

"Det är precis det jag gör, jag har inte träffat honom på flera dagar och herregud, jag längtar så mycket efter honom att det nästan gör ont. Har du känt så någon gång?"

"Nej, det kan jag inte påstå... I alla fall inte med någon här inne. Jag förstår attraktionen, det finns charmiga män här, även om de flesta är väldigt farliga. Det är lätt att glömma i stunden men vi befinner oss faktiskt på ett klass 1 fängelse. Det är inte bara tjänstefel, jag har varit med nog länge för att veta att om det kommer ut bland intagna att ni har ett förhållande så är det farligt för Seth."

"Jag vet, och jag har tänkt precis den tanken själv. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det hände honom något på grund av mig."

"Oroa dig inte i onödan. Som du och alla andra vet är Seth som en mussla, han säger knappt ett ord till någon. Var bara försiktig så ska det gå bra."

"Tack, jag ska försöka", sa jag och andades ut en djup suck.

Jag förstod hennes ord, jag hade själv tänkt precis allt hon sagt. Det gällde att vara diskreta och försiktiga. För bådas skull. Men det var svårt, allt jag ville var att springa bort till honom och slänga mig i hans famn. Men det skulle komma en tid för det, även om det var en lång väg dit.

"Har du träffat de nya fångarna förresten?" frågade hon med en djup rynka i pannan. "Riktiga... Ja, man glad att de är fängslade till både händer och fötter, om man säger så."

"Hur menar du?"

"Det är alltid samma sak, när det kommer in fångar som flyttats mellan anstalter blir det oroligheter. Varje fängelse har sin egen hierarki och jag skulle gissa att dessa herrar är vana att sitta på toppen av berget."

"Nu när du säger det... Jag har haft en orolig känsla i kroppen, som om något inte är som det brukar. Jag hade faktiskt ett bokat möte med en av dem men han dök aldrig upp. Antar att det bara var en ren rutinbokning."

"Kanske det, men det brukar ta några veckor innan det lugnar ner sig. Det är som sagt inte första gången fångar förflyttats hit från andra anstalter, men tre livstidsdömda samtidigt... Äsch, jag ska inte vara den som är den, vi har haft det så lugnt här ett tag nu att man nästan blivit bekväm." 

"Ja, vi får väl hoppas att det lugnet håller i sig." 

Vad var alla så oroliga över? Både Simon och Emilia var tydligt påverkade av den nya situationen. Visst, de hade varit med om liknande händelser tidigare så det var väl bara att lyssna på deras råd, att vara extra försiktig och alert. I alla fall tills allt återgått till det normala igen och de nya fångarna hittat sin plats. Säkerhet var alltid nummer ett och Tidaholmsanstalten var ett av Sveriges säkraste fängelser för män som dessa herrar, det vill säga; Uppenbart livsfarliga. Bokstavligen.

"Det är nog ingen fara, som sagt, det är inte första gången", sa hon med ett snett leende och ställde sig upp igen.

När hon gått ut och stängt dörren efter sig kunde jag inte låta bli att söka bland våra internas register. Jag ville få en bild av männen om jag någon gång skulle stöta ihop med dem, eller om någon av dem skulle besvära sig med ett möte. När bilder och domar dök upp knep jag ihop läpparna och läste koncentrerat. Inte för att generalisera men de tre männen såg precis ut som jag väntat mig, domarna med för den delen. Grova vapenbrott, narkotika och mord. Den gyllene treudden av brottslighet.

Även om jag var skyddad i min lilla bubbla så var det ändå obehagligt. Förmodligen skulle jag aldrig se skymten av dem men att de nu fanns innanför fängelsets murar. Det var oroväckande. Men som Emilia sagt, det var inte första gången... och definitivt inte sista. Det var bara att vänja sig nu när jag skulle fortsätta arbeta här framöver. För det skulle jag till hundra procent, för Seths skull.