Innanför murarna

[07]

Med tunga steg gick jag uppför alla trappor till lägenheten, helt ärligt skulle jag kunna döda för en hiss just nu. Fötterna värkte olidligt mycket efter en hel eftermiddag på språng. Någon dag kanske jag skulle ha nog mycket förstånd till att välja andra skor än högklackat.

Några hårslingor hade lossnat ur min hårt uppsatta knut i nacken så allt jag kunde tänka på var den varma duschen som kändes mer lockande än någonsin. Jag var så trött att jag säkert skulle kunna ha somnat i trapphuset om inte det hade hörts röster genom dörren. Min dörr. Jag stannade på det sista trappsteget innan vår våning och rynkade pannan. Klockan måste väl ändå vara efter åtta nu så varför hördes det röster från vår lägenhet?

Tyst öppnade jag ytterdörren och genast hördes röster allt tydligare. Röster som jag mycket väl kände igen, fan också, vad gjorde alla här? Det var tisdag och alla jobbade väl imorgon? Inte för att folk inte fick komma och hälsa på men utan att ha sett någon kunde man känna stämningen i lägenheten. Firade de något eller?

Något kvidande fick jag av mig skorna och hängde in kavajen och väskan i garderoben. Mest av allt ville jag bara smyga in till badrummet och stanna där tills alla gått härifrån. Jag var inte alls på humör att umgås, speciellt inte direkt efter min andra dag på jobbet. Jag var både fysiskt och mentalt helt slut, det var ju inte direkt ett vanligt jobb jag hade så det vore väl konstigt om jag inte kände mig helt krossad av alla nya intryck och anspänningar. Det krävdes att jag var hundra procent koncentrerad på jobbet, för allas säkerhet, och hemma ville jag bara kunna släppa allt och dö i soffan. Vilket det inte såg ut som om jag skulle kunna göra. Inte ikväll i alla fall. Typiskt!

"Caitlyn! Där är du ju, vi har väntat på dig", sa Joel och kom fram med ett vinglas när jag klev in till vardagsrummet.

Jag höjde frågande på ögonbrynen innan jag tittade över Joels axel på alla som stod där, med egna vinglas i händerna.

"Firar vi något eller?" frågade torrt och tog emot vinglaset.

Skulle jag inte somna efter det här glaset så skulle jag nog behöva söka hjälp hos en kollega...

"Det kan man säga, ett nytt jobb", sa Joel med ett leende innan han böjde sig ner och kysste mig ömt på munnen.

Kanske att jag inte är så trött ändå, tänkte jag och kände hur det värmde i bröstet. Joel hade ordnat med allt det här för att fira mitt nya jobb, jag kunde ju inte bli sur på honom över det. Jag log mot honom och drog ner honom i en hårdare kyss så hans vänner busvisslade men jag bara skrattade mot hans läppar. Det kunde jag bjuda på.

"Tack", viskade jag men såg hur Joel blinkade till och höjde oförstående på ögonbrynen.

"Det är väl ändå jag som ska tacka, tacka mina vänner och min fantastiska flickvän. Utan er hade jag aldrig kommit så här långt", sa han och vände sig om mot sina vänner i en höjd skål.

Vafan? Jag skakade lätt på huvudet och blickade ner i mitt fyllda glas. Han hade inte varit överlycklig direkt att jag tagit jobbet på anstalten så varför skulle han tacka mig för det?

"Som sagt, utan er alla hade jag aldrig kommit såhär långt. Man brukar säga att man får bara en sån här chans i livet och jag tog den, skål!" fortsatte Joel och drack en stor klunk till hurrande av hans vänner.

Jag stod fortfarande som ett frågetecken, vad pratade han om? Vadå för chans? Så allt det här hade inte varit för min skull? För att jag fått mitt första jobb någonsin som psykolog? Frågorna snurrade i huvudet så jag tog själv en stor klunk av vinet och hostade till.

"Oj gumman, ta det lugnt med vinet. Det finns mat i kylen", sa Joel innan han vände sig till sina vänner igen.

På riktigt? Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta av ilskan som kokade i kroppen. Hur fan kunde han göra så här mot mig? Var det egoistiskt av mig att tro att allt det här hade varit för min skull? Visst att han inte hade gillat att jag tagit jobbet på fängelset men det här? Han hade inte ens frågat mig hur jag hade haft det idag utan var mitt uppe i sitt firande av, ja vafan vet jag. Han hade inte brytt sig om att berätta något för mig, något som uppenbarligen var viktigt nog för att fira med sina vänner.