Innanför murarna

[65]

Runt runt snurrade jag ringen som nu prydde mitt finger, och för varje gång den stora stenen vändes uppåt glimmade det till av dagsljuset som desperat letade sig in genom mitt fönster. Runt runt, precis som mina tankar snurrat sedan den sekund som Joel ställt sig ned på knä med just den här ringen.

Jag hade inte sagt ja... Men jag hade inte sagt nej heller. Jag hade inte sagt ett enda ord och nu satt jag här, förlovad med en man jag älskade. En man jag både ljugit för och bedragit och nu var på väg att gifta mig med. Jag borde ha satt stopp för det, borde ha sagt nej. Hur mycket jag än älskade honom så slog mitt hjärta för någon annan.

Med en djup suck stirrade jag upp på klockan framför mitt skrivbord. Jag kunde inte besöka honom än, frukosten var inte över för de intagna och ja, den man mitt hjärta klappade för var en av de intagna... En man som förmodligen inte hyste samma känslor för mig, en man jag aldrig skulle kunna ha en framtid med, inte så länge han satt inlåst här. Men när Seth är fri då?

Jag blickade ner på ringen igen, den tunna guldringen med den stora diamanten som nu omslöt mitt finger kändes precis som det fängelse jag nu befann mig i. Men av någon anledning kunde jag inte ta av mig ringen, än mindre lämna tillbaka den. Inte nu.

Minnen från den kvällen hade än inte slutat hemsöka mig. Jag var inte dummare än att jag förstått att något var på gång. Men ett frieri? På en nattklubb dessutom, mitt under en middag med våra vänner... Det hade jag aldrig gissat. Kanske att det var en av anledningarna att jag inte fått ur mig ett nej. Innan jag ens hämtat andan överöstes vi av tjut och grattisönskningar och innan jag vetat ordet av satt ringen på mitt finger, fortfarande utan ett ord.

Efter det var det hela mest en lång och tjock dimma. Champagnen Joel beställt in tog slut i samma stund som jag insåg vad som faktiskt hade hänt. Som om allt var en föreställning tills ridån drogs ner rakt framför ögonen på mig.

Jag kunde inte skylla på någon annan än mig själv. Jag kunde inte heller hjälpa att jag nu hade känslor för någon annan... Att jag behövde prata med Joel var det inget snack om, självklart kunde vi inte gifta oss. Han skulle behöva få veta sanningen, men jag behövde bara reda ut ett och annat med Seth. Vilket egentligen bara var ett skyll. Jag skulle prata med Joel oavsett vad som hände mellan mig och Seth från och med nu. Min och Joels relation var över från den sekund jag valt att ta ett steg från vår väg och in på en annan. Det stod nu helt klart och ja, jag var okej med det. För första gången kände jag verkligen att jag kunde stå för konsekvenserna av mitt handlande.

Länge stirrade jag på klockan där visaren verkade gå långsammare för varje sekund men precis när jag var redo att resa mig upp hörde jag vibrationer inifrån min väska. Snabbt sträckte jag mig efter den och till min förvåning blinkade Theas namn på displayen.

"Öh, hallå?" sa jag, något snopet.

"Hej, jag vet att du jobbar men har du en sekund?"

"Visst, jag menar, jag har ingen patient just nu så det går väl bra."

"Jo, jag tänkte vi hann ju som aldrig prata sist, i lördags alltså... Och du svarar inte på sms heller så jag undrar... Kan vi ses?"

Just det, den lilla detaljen. Jag hade lovat att vi skulle prata och ja, jag hade medvetet inte svarat på hennes sms. Jag hade inte svarat någon... Inte velat prata med någon. Det var lätt att skylla att man varit bakis, men även det höll ju inte för all framtid.

"Uhm, jag jobbar-"

"Ikväll? Snälla, jag vill verkligen prata med dig."

"Okej, jag kan komma förbi när jag slutat."