Innanför murarna

[12]

Hade jag verkligen trott att jag skulle få en lugnare framtid här på anstalten? Det var fredag idag så jag hade hela helgen att återhämta mig. Tack och lov. Igår hade jag bevittnat mitt första, ja vi får väl kalla det självmordsförsök. En intagen som hotat med att ta livet av sig med en egengjord kniv.

Anledningen var fortfarande oklar men bara att någon försökt ta sitt liv, mitt framför ögonen på mig. Det var en upplevelse jag önskade att jag aldrig skulle behöva uppleva igen. Men det var kanske att hoppas på för mycket. Jag kunde inte påstå att jag var direkt förvånad över själva händelsen, att sitta i fängelse var det nog ingen som drömde om. Men det kändes bara så fruktansvärt att någon ens övervägde att gå den vägen, som om det inte fanns någon annan utväg från sitt lidande än att avsluta sitt liv.

Vakterna som säkert var vana vid liknande händelser hade snabbt övermannat mannen och fört honom till isoleringen. Som om det var det bästa stället för någon som uppenbarligen var självmordsbenägen. Jag hade bara varit till isoleringen en gång och hoppades att jag aldrig skulle behöva gå dit igen. Vilket jag såklart skulle behöva göra, redan om några minuter, men jag såg inte fram emot det. Den enda ljuspunkten är väl att jag får en chans att prata med mannen, försöka förstå varför han vill ta sitt liv och sedan hjälpa honom, tänkte jag medan jag gick bredvid Simon bort till avdelning C.

Simon hade blivit lite av min personliga vakt sedan den där incidenten i sjukstugan tidigare i veckan. Jag vet inte om det var Johans verk men var jag än befann mig så var Simon i närheten. Men det kändes bra. Trots vår mindre lyckade start så kände jag mig riktigt trygg med honom. Nu behövde jag bara vifta lite med ena handen så kom han till min undsättning utan att tveka.

"Har du varit med om någon liknande incident?" frågade jag Simon som varit en av vakterna som ingripit vid händelsen.

"Om du menar självmordsförsök så nej, men jag har varit med vid ett antal bråk. Det händer mer eller mindre dagligen mellan vissa gäng här inne."

"Blir du aldrig rädd? Jag har sett några som sitter här och det är inga små killar direkt", fortsatte jag och passerade honom genom den sista dörren in till avdelning C.

"Inte direkt rädd, men jag tar hellre hundra bråk än ett nytt självmordsförsök", sa han lågt, nästan som om han inte ville att jag skulle höra så jag vände mig hastigt mot honom.

Det var nära att han gick rakt in i mig men när jag mötte hans blick vände han sig snabbt mot dörren för att kontrollera att den verkligen var låst. Vilket den såklart var, jag hade själv hört nyckeln vridas om i låset. Flyktbeteende, tydligen ett samtalsämnet som kommit åt en öm punkt hos honom, tänkte jag besvärat utan att släppa blicken på hans rygg.

"Vill du prata om det?" frågade jag försiktigt och jag kunde se hur Simons axlar spändes under uniformen.

"Nej, kom nu. Du har en tid att passa", sa han kort och vände sig om mot mig igen. Mer sammanbiten än jag någonsin sett honom innan. Tydligen en riktigt öm punkt.

"Visst vet du att jag inte bara finns här för intagna, om du vill eller känner att du behöver prata så kan du alltid komma till mig", sa jag men han bara tog ett kliv förbi mig och fortsatte bort längs korridoren utan ett ord.

Jag slöt ögonen och andades in ett djupt andetag. Vad var det med männen innanför dessa murar och deras ovilja att prata med mig? Jag brukade inte ha svårt med att få människor att anförtro sig åt mig, snarare tvärt om. Men här inne kändes det som om det enda jag lyckats med var att få andra att inte vilja säga ett ord. En mindre bra egenskap i mitt val av yrke.

"Simon, vänta!" ropade jag när han försvann allt längre bort i korridoren.

Typiskt! Jag småsprang i mina höga klackar för att hinna ikapp Simon innan vi skulle vara framme hos den intagne som jag hade tid med. Inte för att Simon skulle vara med under själv samtalet men det kändes bättre att gå med honom genom den skräckinjagande korridoren, jag verkligen avskydde avdelning C. På mer än ett sätt. Visst att vissa säkert behövde sitta här men det kändes knappt mänskligt. Kanske jag sett för mycket film ändå. Korridoren såg egentligen ut som alla de andra här på anstalten men stämningen var någon helt annan. Så tyst, det enda som hördes var det vibrerande ljudet från lysrören i taket.