Innanför murarna

[41]

När ljudet av låskolven som vreds om ekade i rummet slöt jag ögonen en sekund för att samla mig. Jag kanske inte skulle ta mig ut ur rummet om något skulle hända... Fast Seth skulle aldrig skada mig, så mycket visste jag. Det var bättre om jag var inlåst med den man som fick mitt blod att koka än att någon skulle storma medan vi... om vi... Okej, bättre var ett felaktigt ord. Jag hade ingen aning om vad som skulle kunna hända och det fick kroppen att skälva när jag sakta vände mig om.

Seth höll fortfarande blicken fäst vid mig utan att säga något, inte för att jag hade väntat mig det heller. Men det fanns en glimt i hans ögon jag inte riktigt kunde tyda. Blicken var hård, som om han fortfarande var arg. Men han var inte arg, eller? Jag kunde se hur hans läppar lätt särades då hans bröstkorg hävde sig allt tyngre. Nej, han var inte arg.

Jag bet mig själv aningen i läppen och skruvade på mig där jag stod kvar vid dörren. Skulle han säga något? Borde jag säga något?

"Varför är du här?" fick jag till slut fram.

Han granskade mig på nytt innan han till slut lutade sig bakåt i stolen så kedjorna rasslade och bröt den elektriska spänningen mellan oss. Nästan i alla fall. Om det var ljudet av metall som möttes eller synen av Seth som fick håret på mina armar att resa sig lät jag vara osagt.

När han fortfarande inte svarat på min fråga tog jag sats och gick bort till mitt skrivbord, satte mig på skrivbordskanten och lade armarna i kors. Med en frågande blick stirrade jag på honom likt han hungrigt stirrade på mig. Gode gud, tänkte jag och vek undan blicken när det hettade till om kinderna. På ett sätt avskydde jag att han hade sådan makt över mig, eller över min förrädiska kropp.

"Varför?" mumlade jag, helt övertygad om att han visste vad jag syftade på.

På nytt hörde jag kedjorna och kunde inte hålla mig från att vända blicken tillbaka mot Seth, som nu hade satt sig rakryggad med armarna utsträckta mot mig.

"Lås upp", sa han kort och skakade lätt händerna så ljudet av metallen som höll honom fången ekade i det annars så tysta rummet.

"Jag? Jag kan inte låsa upp, det är bara vakterna som har nycklar till det."

"Så fixa en nyckel då", sa han irriterat och gjorde ett försök att ställa sig upp men kom inte speciellt långt innan han damp ner i stolen igen.

"Du vet lika bra som jag att det inte går. Säg nu istället varför du är här, arg och irriterad dessutom."

"Jag är inte arg, jag vill bara ha det som är mitt", sa han så självsäkert att jag skrattade till.

"Ditt? Vad är det som är ditt?"

Det tog någon sekund innan ett roat leende spred sig på hans läppar. Självklart.

"Så, eftersom jag inte kan komma till dig får du komma till mig... Så vi kan fortsätta där vi slutade, du förstår, jag har inte gjort annat än att fantisera om dig sedan vi skiljdes åt."

Han måste ha hört att jag flämtade till, en våg av hetta sköljde över mig när det blixtrade till i hans ögon. Så het och lustfylld. Kanske att jag inte borde ha låst dörren trots allt. Seth var faran personifierad och förnuftet inom mig skrek; fly för livet.