Innanför murarna

[34]

"Godmorgon", sa jag och nickade lätt åt gruppen av vakter som stod precis vid ingången till fikarummet.

Jag fick några 'godmorgon' tillbaka när jag passerade för att så fort som möjligt komma fram till kaffeautomaten. Det hade varit en psykiskt påfrestande dag och kväll igår, inget snack om det. Hjärnan hade gått på högvarv av alla funderingar så när det väl var dags att krypa till sängs hade jag inte kunnat somna. I timmar låg jag och stirrat på den lilla mörka fläck i taket som jag och Joel tänkt åtgärda i lite mer än ett år nu utan att ha kommit till skott.

Egentligen var det inget att fundera på. Jag hade pojkvän, även om jag inte såg så mycket av honom nu för tiden, så att inleda en affär med en annan man... Jag kunde inte sjunka så lågt. Eller? Hur mycket än kroppen och hjärnan spelade mig ett spratt så var det fel. Så, varför kunde jag inte bara släppa det?

Med en suck såg jag på medan kaffet ringlade ner i koppen. Det är uppenbart det minst komplicerade i mitt liv just nu, tänkte jag och vägde från ena foten till den andra, även om det kändes som om det tog en evighet för maskinen att bli klar.

"Hej där."

Jag vände mig snabbt om och mötte Simons något osäkra min där han stod med en tom kopp i handen.

"Hej, kaffesugen?" sa jag snabbt och tog min kopp som lyckligtvis hunnit bli klar och släppte fram honom så även han kunde börja morgonens rutin.

Jag hade börjat få en annan bild av honom. Kanske efter det faktum att något hade hänt efter avslöjandet om att jag hade pojkvän. Nu kändes han aningen tillbakadragen och osäker, som om han var osäker på hur det stod mellan oss. Vilket var dumt, vi var kollegor och vänner och det skulle vi fortsätta vara, i alla fall om jag fick bestämma.

"Allt bra med dig?" frågade jag så lättsamt jag kunde och sippade på kaffet.

"Visst, mycket att göra. Många är fortfarande på semester."

Jag nickade i samförstånd och fortsatte smutta på kaffet. Något i min kropp vägrade gå därifrån, som om fötterna nu satt fast i golvet. Men det var kanske inte så konstigt, jag ville prata med Simon, ville höra så att allt verkligen var okej. Kanske en arbetsskada men jag tyckte om honom och hoppades innerligt att det var okej mellan oss.

Precis som Simon sagt så var anstaltens avdelningar underbemannade nu under sista perioden av semestrar. Vilket i praktiken betydde att jag inte längre hade Simon som min personliga vakt. Jag hade nästan hoppats att det skulle ha fortsatt så men insett rätt snabbt att det var nog bara under mina första veckor för att jag skulle känna mig trygg. Vilket jag faktiskt alltid gjorde när jag hade Simon i närheten. Men, om det var lite personal så var knappast att vakta mig den högsta prioriteten just nu.

"Hur går det inne på B? Jag har hört att det är lite struligt där", sa jag i ett nytt försökt att få igång ett samtal.

"Äh, det är det vanliga. Bråk och tjafs intagna emellan, kan vara allt från stulet toapapper till att någon snott en cigg. Rätt töntigt egentligen men här inne är det helt andra spelregler. För att inte tala om temperament. Jag förstår varför vissa sitter här på livstid, minsta lilla grej kan starta ett världskrig och då är risken dödlig utgång. Vilket vi helst vill undvika såklart."

"Såklart", mumlade jag då en chockvåg löpte genom kroppen. Var verkligen klimatet så hårt inne på avdelningarna? Avdelning B i det här fallet.

Klart att man ska kunna skilja på ditt och mitt, det önskade man att alla människor förstod men så var inte verkligheten. Det satt några killar här inne, den ena dömd för grövre stöld eller rån än den andra. På tal om rån... Även om jag lyckats sluta tänka på Seth i fem minuter så gjorde han sig ständigt påmind. Undrar om jag skulle se honom idag. Och om jag gjorde det, vad skulle jag säga honom om han tog upp förslaget?