Innanför murarna

[76]

Det var som om jag svävade längs de långa korridorerna på väg tillbaka till mitt kontor. Svävande på moln bland älvor och enhörningar. Seth älskade mig. Ord som för vem som helst annan än Seth skulle ha känts vardagliga, men att höra det från honom, jag älskar dig, gav mig en känsla jag aldrig upplevt tidigare.

Jag hade blivit så ställd och uppriktigt chockad att jag inte hunnit säga det tillbaka innan vakten öppnat dörren och det var dags för mig att gå. För jag älskade honom också, det jag kände för honom var ingen lätt förälskelse eller sommarflirt. Det var djupare än så och att få den bekräftelsen av att han kände likadant, det var en överväldigande känsla som berusade mig från topp till tå.

Tiden hade sprungit iväg då jag sneglade på armbandsuret. Jag skyndade på steget för att inte komma för sent till mitt nästa bokade möte med en intagen, ett av flertalet som var inplanerat under dagen. Hur jag nu skulle klara av det. Känslomässigt var jag upprymd, som om jag befann mig i en annan galax, men möjligheten att fokusera och faktiskt göra det jobb jag var anställd för... Det var en annan fråga. Det var inte bara Seth som behövde min tid, något jag inte fick glömma bort.

Andfådd låste jag upp min dörr och gick direkt till min kontorsstol. Med slutna ögon tog jag några djupa andetag för att komma tillbaka till verkligheten, om jag nu någonsin skulle kunna göra det igen. Verkligheten såg olika ut för varje individ, och vem sa att den ena var mer rätt än den andra?

När jag öppnade ögonen igen sneglade jag på det lilla Paradisträdet som fortfarande stod på skrivbordet. Det hade vuxit en aning, till min förvåning, även om det inte såg allt för välmående ut. Med vatten ut min vattenflaska fyllde jag den lilla kruka så det bubblade likt en jacuzzi i den svarta jorden, ett klart tecken på att den var torrare än Saharaöknen. Men inte död, det var huvudsaken.

Jag hade tydligen haft mer tid än jag räknat med då jag rastlöst klickade med naglarna mot skrivbordsytan. Klockan som hängde på väggen rakt framför mig tickade sakta framåt, minut för minut tills jag insåg att det första samtalet förmodligen inte skulle bli av. Det var inte första gången men när det hände kunde jag inte låta bli att undra varför.

Jag bläddrade i kalendern och såg att det var en av de nya intagna jag väntade på. Vi hade fått tre nya fångar under min relativt korta vistelse här. Tre nya fångar, både från Hall och Kumla. Även det klass 1 anstalter.

När tio minuter hade gått reste jag mig för att ta en titt i korridoren. Han skulle inte komma, vilket gjorde mig aningen besviken. Trots allt svärmeri med Seth så var jag fortfarande driven och engagerad i mitt jobb, jag ville hjälpa människor. Så varför boka en tid och sedan inte dyka upp?

Enkla svaret på det; han hade garanterat inte bokat in tiden själv. Jag hade inte varit nog länge på anstalten för att veta hur rutinerna såg ut när det anlände nya fångar. Varken de som precis fått sin dom fastställd eller de som förflyttats från en annan anstalt. Kanske var det så det gick till, men blev automatiskt skickad till psykologen som ny på fängelset. Det lät logiskt, och förmodligen var det så.

Väl framme vid dörren öppnade jag den på glänt för att kika ut. jag ville inte riskera att hamna mitt i en transport av något slag och definitivt ville jag inte stöta på någon vakt som skulle skvallra till Johan att jag strosade runt själv i korridorerna, vilket jag gjorde och helst skulle vilja fortsätta med.

Johan hade lagt stort förtroende i mig, jag var inte alls lika övervakad som jag en gång varit. På gott och ont, säkerheten var det absolut viktigaste på anstalten men det var sommar och semestrar och vi var allt annat än överbemannade, tvärt om. Eftersom jag klarade mig själv till stor del, varför lägga de få resurser vi hade på att vakta mig när fängelset var fullt med män som behövde tas om hand om.

Inte för att jag bett om att få ha vakter vid min sida arbetsdagens alla timmar, hade jag gjort det så skulle Johan säkert ha ordnat det. Men med tiden och ju mer välbekant jag blivit med anstalten och dess schema kände jag mig trygg. Allt var minutiöst planerat på hela anläggningen så vad kunde gå fel? Förmodligen en hel del...

Med en lätt suck stängde jag dörren och gick tillbaka och satte mig i kontorsstolen igen. Det var inte det att jag inte hade något att göra, tvärt om. Så det är bara sätta igång och sluta fundera, tänkte jag och knyckte på nacken innan jag begravde mig i journaler.

Det hade varit skönt att bara sitta i min ensamhet och läsa journal efter journal, lägga upp behandlingsplaner för olika patienter för innan jag visste ordet av var det redan lunchtid. Det hade inte bara varit för jobbets skull jag begravt mig i arbete, utan när jag varit upptagen med att faktiskt jobba så hade jag lyckats hålla Seth bort från tankarna i sisådär fem minuter. Jag ville träffa honom alla dygnets timmar men det var omöjligt, det var knappt så jag kunde träffa honom varje dag så det gjorde mig gott att bara fokusera på något annat ett tag. Försöka i alla fall.

Ryggen och axlarna värkte en aning så jag sträckte på mig och gäspade. Det tog verkligen på huvudet att sitta vid en skärm i flera timmar. Med en blick på klockan igen reste jag mig upp för att ta mig bort till lunchrummet. Lite mat och baljor med kaffe skulle säkert åtgärda den saken.

När jag plockat på mig mobilen gick jag ut till korridoren, det var lunchtider så förmodligen borde jag ringa någon. Inga fångtransporter skulle äga rum just nu men ändå. Väl ute i korridoren ringde jag Simon, som för en gång skull inte svarade. Okej? Lätt frustrerad provade jag Johans nummer men även han svarade inte. Typiskt. Jag tog en djup suck och såg det namn jag minst av allt ville ringa...

"Thomas", svarade han och jag slöt ögonen en kort sekund.

"Hej, det är Caitlyn... Jag undrar om du har möjlighet att eskortera mig till lunchrummet?"

Det var tyst i luren en sekund, vilket kändes som en evighet då jag ofrivilligt höll andan. Thomas var min kollega så det var inget fel i att ringa just honom men han och jag hade haft våra duster och även om vi... inte blivit vänner, men kanske förstod varandra bättre nu, så tog det emot att ringa honom.

"Visst, jag kommer. Är du i ditt rum?"

"Ja, eller jag står utanför i korridoren."

Jag hörde ett tyst knorrande i luren innan han kort sa: "Kommer".

Det var nog lika bra att jag inte uppfattat orden men jag visste vad Thomas tyckte om att ha mig drällande ensam i korridorerna. Om Johan var allt om säkerhet, så var Thomas säkerhet 2.0. Om det bara gällde mig var svårt att säga, men han skulle komma och det var huvudsaken.

Medan jag väntade gick jag över på andra sidan korridoren och blickade ut mot innergården. Solens varma strålar glittrade mot det silvriga stängslet som omringade fångarna innanför. Det såg så alldagligt ut även om sanningen var en helt annan. Innanför murarna var en verklighet i sig, och många av dem som befann sig där skulle inte se utsidan på många långa år, om ens någonsin. I alla fall skulle inte utsidan se ut på samma sätt som innan murarnas värld omfamnat dem. Förhoppningsvis skulle utsidans frihet vara en lättnad och glädje för många även om det var en lång och tuff väg dit. Seths ord flimrade förbi som en blixt från klar himmel; Frihet är inte det som finns på utsidan. 

"Caitlyn?"

Jag ryckte till och vände mig hastigt om när Thomas röst ekade i korridoren.

"Är du redo?" frågade han i steget och nickade att vi skulle gå, typ nu direkt.

Jag nickade kort och föll in vid hans sida när vi under tystnad gick bort mot lunchrummet. Han sa inte ett ord, inte jag heller. Vilket var rätt skönt. Varje gång vi passerade ett av de gallerklädda fönstren sneglade jag åter ut mot rastgården. Seths ord om frihet hade satt djupa spår inom mig för han hade rätt, frihet var inte något objektivt eller konkret. Frihet är det som finns inom oss, vad det nu än är.