Innanför murarna

[13]

Total, och något enerverande, tystnad låg som en tjock dimma över cellen. Alec satt fortfarande bortvänd från mig så jag lutade huvudet bakåt mot den kalla stenväggen och slöt ögonen. Kanske att det här inte var ett jobb för mig trots allt. Jag ville så förtvivlat gärna hjälpa människor men om jag inte nådde fram, om jag inte kunde få de som behövde min hjälp allra mest att prata... Vad kunde jag då göra?

Rasslet av kedjorna bröt tystnaden så jag öppnade sakta ögonen och sneglade på Alec som vänt sig mot mig, i alla fall så pass mycket att jag nu kunde se hans profil. Rak näsa, grova drag som täcktes av något ovårdat skägg. Det var fortfarande relativt dov belysning i rummet men hans mörka drag gick inte att missa. Han var inte den största mannen jag sett här på anstalten men att han tränade var det inte snack om. Kanske finns det inget annat att göra här, tänkte jag när bilder av Seths vältränade kropp svepte förbi. Men det, eller rättare sagt han, var en helt annan utmaning. Undrar om jag någonsin skulle få en chansa att prata med honom igen...

"Vafan stirrar du på?" frågade Alec kort och vände blicken mot mig så att det var nära att jag hoppade till, han såg verkligen farlig ut.

"Jag stirrar inte, jag tänker", sa jag och harklade mig samtidigt som jag fokuserade blicken rakt fram.

Kanske att jag hade råkat stirrat på honom, men det var ingen lögn att jag tänkte. Tänkte på nästa steg. Något behövde hända om jag ens skulle kunna jobba kvar. Visst att jag bara jobbat en vecka och visst att det bara var ett vikariat. Men om jag inte lyckades med det jag var anställd för, att få människor att prata, ja då hjälpte jag varken anstalten, de intagna eller mig själv.

"Jaha, du verkar tänka en hel del du... Varför i hela helvete är du här? Du är väl fri att göra precis vad du vill. Är du så jävla korkad att du tror att du kan göra någon skillnad? Se dig omkring, det är ett fucking fängelse!" sa han och höll upp händerna som omslöts av kedjor.

Även om både hans ton och ord var hårda så kände jag för första gången en strimma av hopp. Han pratade, det var första steget att komma vidare.

"Så vad tycker du att jag borde göra istället då?" frågade jag lätt utan att vända mig mot honom.

"Inte fan vet jag, låt mig bara dö så slipper vi det här båda två", muttrade han så jag kunde inte låta bli att vända mig mot honom igen.

"Har du glömt att det inte är något alternativ?"

"Du och dina jävla alternativ. Tror du att jag har ett val? Fattar du inte, här bestämmer andra när jag ska äta, skita och sova. Resten av tiden gör man allt för att överleva. Vafan är det för jävla liv?"

"Överleva? Jag menar, är det någon som hotar dig? Jag kan prata med-", började jag men han bara blängde ilsket på mig så jag förblev tyst.

"Kom inte här i dina snofsiga kläder och tro att du kan göra någon skillnad för någon som mig. Du kan låtsas att du bryr dig, att du vill hjälpa oss kriminella jävlar att se en fucking mening med livet. Men du glömmer en sak stumpan, när du går hem så sitter jag fortfarande kvar här!" fräste han så hotfullt att jag instinktivt lutade mig bort från honom.

Hans mörka ögon var nu helt svarta och jag såg hur han andades häftigt då hans bröstkorg höjdes och sänktes allt snabbare. Rädslan som sköt genom kroppen fick min puls att rusa. Han var fastkedjad men om han ville göra mig illa så skulle det inte vara något problem. Kanske att jag var korkad, precis som Alec sagt, men jag ville inte tro att han skulle vilja skada mig på något sätt.

Jag samlade det lilla mod jag hade kvar och rätade på mig så vi hamnade närmare varandra än någonsin tidigare. Innerst inne trodde jag kanske att han skulle backa men där hade jag fel. Utan att flytta sig en millimeter spände han blicken i mig så ännu en ilning letade sig ner längs ryggraden.