Innanför murarna

[51]

När Frank låst den sista säkerhetsdörren bakom mig och jag nu stod ensam i korridoren log jag ett leende som inte ens vakterna kunde misstolka. Benen darrade fortfarande så att jag var tvungen att luta mig mot väggen för att hämta andan.

Jag borde känna ångest, skam, känna mig äcklig och förstörd... Men det gjorde jag inte, inte det minsta. Det enda orosmolnet som låg långt ner i maggropen var att det borde inte kännas så här bra. Perfekt. Vi hade smält samman som om vi en gång varit gjutna i samma form jag och Seth. Det hade varit alldeles för bra men jag kunde knappt vänta tills jag skulle få se honom igen.

Med en lätt huvudskakning rätade jag på mig och torkade mina lätt fuktiga händer mot kjolen innan jag med vana steg gick bort längs med den ödelagda korridoren. Isoleringen kändes inte lika obehagligt skräckinjagande längre, kanske eftersom jag visste att jag snart skulle vara där igen... med Seth. Förhoppningsvis redan imorgon. Kanske att det inte var så dumt att han satt där, det skulle i alla fall minska folks nyfikenhet på varför vi i fortsättningen skulle ses så ofta, för det hoppades jag att vi skulle.

Egoistisk, det var precis vad jag var. Jag ville träffa honom men det var fruktansvärt att Seth satt inlåst i en mörk cell på inte mer än tio kvadratmeter medan jag kunde gå runt i stort sätt hur jag ville och andas den friska sommarluften... precis när jag ville. Det var inte rättvist, men det var inget jag kunde göra något åt. Det visste jag innerst inne så det lindrade aning det dåliga samvetet som kröp allt högre upp i bröstet på mig.

"Caitlyn!"

Jag ryckte till och vände mig snabbt om och såg Simon komma gående precis bakom mig. Jag blinkade förvånat några gånger tills han stod precis framför mig med en djup rynka i pannan. Det kan inte vara ett bra tecken...

"Har det hänt något?" frågade jag så lugnt jag kunde, inte en chans att han förstod... vad jag hade gjort.

"Jag har letat överallt efter dig. Emilia, hon vill att du kommer till sjukstugan... Vad gör du här förresten, alldeles ensam?"

"Just det, hon ville kolla såret", sa jag och pekade mot halsen. "Jag har varit hos en patient nere i isoleringen. Ledsen om jag uppehållit dig från något viktigt arbete nu när du behövt leta efter mig hela den här tiden. Jag borde ha meddelat var jag var."

"Det är ingen fara, jag var bara orolig att något hänt dig igen... Jag är så ledsen Cat, att det som hände... Ja, att du skulle behöva uppleva det."

Jag kunde inte låta bli att le mot honom, han var så genomsnäll och omtänksam, "Tack, jag är okej. Men om du inte har något annat för dig så skulle jag gärna vilja att du höll mig sällskap bort till sjukstugan, som du säger, jag borde inte gå runt ensam."

"Självklart, kom så går vi dit direkt innan Emilia skickar insatsstyrkan efter oss", sa han med ett återgäldat leende innan vi fortsatte bort längs korridoren under tystnad.

När jag mött Simon första gången hade jag inte fått uppfattningen om honom som blyg men allt eftersom jag lärt känna honom hade han visat en betydligt känsligare sida än jag kunnat gissa mig till. Det kanske inte var blygheten som gjorde honom tystlåten, även om det kändes bättre för mig själv att tro det. Förhoppningsvis hade han släppt eventuella känslor som funnits för mig, och ärligt, man behövde faktiskt inte prata hela tiden oavsett tidigare händelser. Till och med jag kunde njuta av tystnaden ibland, och kanske var det precis vad jag behövde.

Jag sneglade upp mot Simon och mötte för en sekund hans blick innan han vände bort och ökade aningen på takten i stegen. Inte speciellt fort men märkbart då jag gjorde mitt bästa för att hänga med i mina höga klackar.