Innanför murarna

[18]

Det var så varmt inne på anstalten den här sommardagen att efter lunchen tog jag med mig min kaffekopp och gick ut på innergården. Naturligtvis inte innanför inhägnaden men det fanns ett promenadstråk precis vid muren där vakterna patrullerade medan de intagna var ute.

Kisande tittade jag upp mot solen som stod högt på himlen. Det var som att befinna sig i en bunker så jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag när en vindpust svepte förbi. Älskade sommar! Nog för att jag tyckte om att jobba men dagar som dessa hade man velat ligga på stranden och bara vara. Den tanken fick mig att undra över vad Seth hade menat med att frihet inte var det som fanns på andra sidan muren. Menade han en inre frihet var det nästan poetiskt, men menade han att hot väntade på andra sidan... Den tanken fick det att krama till i bröstet.

För mig var det en självklarhet att när man väl lämnat den här platsen så var man fri i det avseende att du kunde styra över ditt eget liv igen. Kanske att kunna ligga där på stranden eller bara gå en promenad utan att vara fastkedjad med en eller flera vakter vid ens sida. Det var en sorts frihet men den mentala var något helt annat, även vi som hade möjlighet att styra över våra egna liv kunde leva i ett eget fängelse, fångad av mörka tankar eller destruktiva beteenden. Kanske var det de som Seth hade menat, tänkte jag och vände blicken mot rastgården.

För vissa män som satt här var det kanske en trygghet att ha muren som ett skydd mot den yttre världen. Det skulle inte förvåna mig även om de flesta säkert ville komma ut en vacker dag, förhoppningsvis som bättre människor. Men statistiken ljög inte, många av dem som kom ut igen hamnade direkt i kriminalitet och ja, kanske åkte in igen inom ett år eller två. Vilket var rätt sorgligt när man tänkte på det men det var bara sanningen.

Jag tog några långsamma steg, smuttande på kaffet, och såg på det som fanns innanför stängslet. Ett gym hade de, och en basketkorg, annars var det bara asfalt med enstaka gräsfläckar och några bänkar. Jag visste inte vilken avdelning som var ute men till antalet skulle jag gissa på B.

Jag försökte se om jag kände igen någon, det vill säga Alec, om han nu inte ljugit om att han satt på B. Fast varför skulle han ha gjort det? Det var inte direkt något att skryta över. Det hade varit intressant att få veta vad han satt inne för, eftersom han satt på avdelning B och var livstidsdömd så var han nog precis så farlig som han varnat mig för. Kanske att jag var naiv men jag hade svårt att se honom begå ett mord, om det nu var det han var dömd för. Fast jag hade svårt att se någon överhuvudtaget begå ett mord. Som sagt, jag var nog lite för naiv för mitt eget bästa som ville se gott i alla.

När jag fortsatte gå bortåt vände jag blicken åt båda hållen mot vakterna som stod lite längre bort på varsin sida om inhägnaden med skarpa vapen i händerna. De såg nästan ut som statyer man sett på tv, på helspänn och redo att ingripa om något skulle hända. Var det verkligen nödvändigt att se så hårda ut? Männen var inspärrade så vad trodde de egentligen, att någon skulle försöka rymma? Antagligen var det en risk men hur det skulle vara möjligt att ta sig över muren i dagsljus hade jag svårt att kunna tänka mig. Inte bara på grund av vakterna men det var kameror och ja, ett antal meter stängsel emellan det intagna och andra sidan. För att inte tala om själva muren. Det borde vara fysiskt omöjligt att ta sig över med bara händerna.

"Se där, jag som inte trodde att den här dagen kunde bli hetare."

Den mörka, aningen roade rösten fick mig att hoppa till så det heta kaffet skvalpade över kanten ihop med en rad svordomar. Kjolen och skjortan verkade ha klarat sig men jag skulle nog få lättare brännblåsor på handen.

"ми ангел, kom närmare så ska jag blåsa bort det onda", sa Alec när jag vände mig om mot honom.

Jag mötte hans mörka blick där han stod lutad mot stängslet med fingertopparna som letade sig igenom de små hålen. Jag hade nästan glömt hur lång och stor han var när han inte satt hopkrupen inne i en isoleringscell.

"Alec, jag ser att du mår bättre idag", sa jag så han skrattade till.

"Ja, nu när du är här och ser efter oss kunde jag inte må mycket bättre... Har du saknat mig?" sa han och blinkade flörtigt med ena ögat så jag kunde inte låta bli att höja frågande på ögonbrynen.

"Som sagt, jag är glad att du mår bättre", sa jag innan jag vände mig om för att fortsätta gå bortåt, det var bara en tidsfråga innan någon av vakterna skulle få syn på oss och jag antog att det inte var helt enligt reglerna att prata med någon intagen på det här sättet.

"Hey, vänta nu. Det är tack vare dig jag står här idag, du kan väl komma lite närmare så att jag kan känna doften av en vacker kvinna, det gjorde underverk senast vi sågs."

Nu var det nära att jag skrattade till så det var kanske tur att jag stod med ryggen vänd mot honom. Jag förstod att han antagligen drev med mig och att det här bara var en lek för honom. Vilket var helt okej så länge det var ett stängsel mellan oss.

"Vill du prata så behöver du bara säga till vakterna, de vet var jag finns", sa jag och sneglade över axeln.

"Åh, ми ангел, jag vill mer än bara prata", sa han och tog några steg åt sidan så han nu inte var mer än några få meter ifrån mig.

Jag svalde den gnutta nervositet som bubblat upp i halsen innan jag vände mig om mot honom. Jag kunde tydligt se hur granskade mig uppifrån och ner innan han lutade sig närmare stängslet.

"Så, vad säger du? Jag vet att det finns, låt oss kalla det ett speciellt rum, du vet, för privata stunder. Det borde inte vara svårt för dig att ordna ett sånt rum utan några särskilda tillstånd", fortsatte han och jag kunde se glöden i hans ögon, han menade allvar.

"Jag har ett privat rum för samtal, och samtal är det enda jag vill och kan erbjuda", sa jag och vände mig om igen.

"Du krossar mitt hjärta, ми ангел-"

"Vad betyder-" avbröt jag men blev själv avbruten av en hög signal som dånade.

"Det verkar som om vi får fortsätta det här en annan dag", sa han och rätade på sig.

Jag såg mig omkring och en efter en som befunnit sig inne i rastgården började gå bort mot slussen som ledde in till anstalten igen. Antar att det var signalen att rasten var över. Jag sneglade på klockan och insåg att även min rast var över.

Med en sista blick på Alec som stod kvar vid stängslet hällde jag ut det nu kalla kaffet i gräset innan jag vände mig om helt och gick bort mot ingången. Jag kunde dock inte släppa helt det han hade sagt, visst att Emilia hade varnat för erbjudande som dessa men ändå. Trodde han verkligen att jag skulle ta med honom till ett rum för vadå? Några minuter av njutning? Om jag inte gissade helt fel så skulle det inte ta mycket längre än några minuter för någon som suttit här en tid... Visst att det fanns olika sätt att tillfredsställa sig själv på men ändå.

Jag skakade lätt på huvudet, det skulle aldrig hända men det var ändå lite roande att tänka på. Väl framme vid dörren vände jag mig om och såg på hur rastgården tömdes. Det var nästan skrämmande stillsamt när alla, inklusive vakterna var borta.

Det är verkligen som en egen liten värld, livet i fängelse, tänkte jag och gick in. Kanske att jag skulle hämta nytt kaffe, jag hade ju inte hunnit få i mig tillräckligt med koffein då jag spillt ut en del och hällt ut resten, i alla fall inte nog mycket kaffe för en eftermiddag bland papper och journaler.

Nyfikenheten inom mig förde tankarna vidare till Johan, som chef borde han kunna ge mig dokument från domarna över de intagna. Han om någon borde väl ha såna och ja, jag var nyfiken vad mina patienter satt inne för, det kanske till och med skulle hjälpa mig i mitt arbete. Det kändes i alla fall bättre att tänka så än att det var av ren nyfikenhet jag ville veta, framförallt eftersom jag hade vissa intagna i åtanke...