Innanför murarna

[46]

Jag höll ögonen stängda tills jag hörde ett flertal tunga steg närma sig. Som på ren reflex öppnade jag ögonen och möttes av en syn jag aldrig trodde jag skulle få se. Både Seth och Alec hade tagit sig upp på fötter igen, den ena blodigare än den andra. Jag mådde så illa att jag höll på kräkas av synen.

Tack och lov kom ett flertal vakter springande mot oss och för första gången bröt jag ut i panikartad gråt. Tårarna rann som aldrig förr och jag hulkade så hårt att jag knappt fick luft.

Fortsatt höga skrik ekade som gonggongar i huvudet tills jag hörde ett rop som inte lät som något annat än mitt namn mitt i all kaos.

Jag försökte svara men allt runt omkring mig snurrade allt fortare samtidigt som tårarna som forsade ur mina ögon gjort allt suddigare. Men det var kanske det bästa just nu. Jag önskade innerligt att få vakna upp ur denna mardröm och aldrig somna om.

"Caitlyn! Snälla Cat, håll dig vaken. Du är säker nu."

Jag kände ett par starka armar som lyfte upp mig, lika lätt som jag kände igen rösten som försökte trösta mig. Simon. Med ens kände jag mig säkrare än jag någonsin gjort då jag försökte torka bort tårarna som rann nerför mina kinder.

"Så, jag har dig", viskade Simon när han fått upp mig i sin famn.

Utan att få fram så mycket som ett ord lade jag mina armar om Simons hals när han gick med bestämda steg bort från allt och alla. Eller nästan... Jag kunde inte låta bli att titta upp över Simons axel och det första jag mötte var Seths blick där han låg på marken, omringad av vakter.

Jag skälvde till i hela kroppen, det kände Simon också för han höll om mig allt hårdare. Även om han säkert trodde att det berodde på chock efter allt som hänt, och det kanske det var också, så visste jag bättre. Vad det än var som forsade genom kroppen kunde jag inte släppa Seths blick. Ju längre bort jag kom från honom ju mer ville jag vända om och springa tillbaka, bara för att få se att han var okej.

Seth hade utsatt sig för stor fara genom att försvara mig, för det var precis det han hade gjort. Jag ville inte ens tänka på vad som kunde ha hänt om Alec hade kommit ett steg längre i sin plan att rymma. Kanske att jag inte ens hade varit i livet, det var den tanken som skrämde mig mest.

Men jag var säker nu. Var Simon än gick med mig så skulle jag vara säker. Hade jag inte vetat om att han haft känslor för mig så skulle jag nog tänka på honom som en överbeskyddande storebror, även om han var yngre än jag. Han skulle aldrig riskera att det hände mig något och det var jag evigt tacksam för.

Tacksamhetskänslan höll i sig för det dröjde inte länge förrän jag såg Emilia komma springandes mot oss. Jag kunde inte riktigt urskilja orden som panikartat forsade ut Emilias mun men det gjorde inget. Jag var bara glad över att hon såg oskadd ut. Tack och lov.

"Herregud Cat, jag är så ledsen!" snyftade hon samtidigt som Simon försiktigt satte ner mig på ett bord inne i samlingsrummet som nu var tomt på fångar.

"Det är okej", viskade jag men grinade illa när såret på halsen gjorde sig påmind.

"Det är inte okej, jag vill inte ens veta vad som kunde ha hänt om inte..." Hon avslutade inte meningen, och jag förstod henne. Vad fanns det mer att säga egentligen?

Jag vände upp blicken mot Simon som stod kvar bredvid mig med min lediga hand i sin. Han såg mer bedrövad och orolig ut än jag någonsin sett honom tidigare. Men det hade gått bra, det var huvudsaken.

"Jag måste få titta på såret", viskade Emilia med gråten i halsen.

Jag nickade innan jag vände mig om mot henne och sakta tog bort handen som nästan hade torkat samman av blodet som runnit ner längs med halsen.

Det var förmodligen inget stort sår, men tillräckligt djupt då det fortsatt blöda. Jag kippade efter luft när Emilia försiktigt kände och granskade huden där kniven slint igenom. Lite djupare och jag kunde ha blivit halshuggen. Okej, det var kanske att ta i men om bladet gått lite djupare kunde konsekvenserna blivit bra mycket allvarligare.

"Jag kommer inte behöva sy, huden är alldeles för tunn och som tur är så är såret inte speciellt djupt men det måste rengöras och läggas om. Tror du att du orkar följa med bort till sjukstugan?" sa Emilia och rätade på sig.

"Okej... Simon?" sa jag och blinkade bort tårarna som envisades med att hänga sig kvar.

"Självklart, jag följer med."

Jag kom upp på fötter igen även om benen så gott som vek sig så fort jag nuddade golvet. Krampaktigt klamrade jag fast mig vid Simons arm men vi hann inte ta många steg innan det bekanta ljudet av tunga metallkedjor ekade från korridoren utanför. Jag är inte redo för det här, tänkte jag och kände hur det snurrade till i huvudet på nytt. Av flera skäl...

Jag stod som fastfrusen i golvet när det rasslande ljudet kom allt närmare. Jag kunde inte se någon än, men det skrämmande var att jag inte visste vem utav dem som skulle passera förbi. Kanske båda. Paniken som växte sig allt starkare fick min kropp att skälva. Jag skulle göra vad som helst för att slippa se Alec igen... Men Seth? Honom skulle jag kunna göra vad som helst för just nu. Ett tack skulle aldrig räcka, men det var inte bara det, jag ville bara få veta att han var okej.

"Du behöver inte oroa dig, jag finns här och de kan inte skada dig längre", mumlade Simon och kramade hårdare om min arm. Som tröst kanske, och jag uppskattade det, även om mitt hjärta höll på brista mitt itu av ovetande och ångest.

Pulsen höll på explodera i bröstet sekunden innan den första dök upp i dörröppningen. Det var Alec. Han mer eller mindre släpades fram av två vakter. Till min lättnad mötte jag aldrig hans blick, han var borta ur min syn långt innan jag hunnit ta mitt första djupa andetag då luften vägrade att fylla mina lungor.

Men det var inte över, det visste jag. Jag skulle få se Seth, på precis samma sätt som Alec, och jag svalde och svalde för att kontrollera gråten som ville få benen att springa bort till honom när fler ljud av kedjor närmare sig.

Om jag haft turen att slippa möte Alecs blick så var det något helt annat med Seth. Så fort han uppenbarade sig i dörröppningen såg han rakt in i mina ögon. Han var så blodig att det vände sig i magen på mig, men om det var hans blod eller Alecs var svårt att säga. För en sekund var som om allt runt omkring oss stannade och precis när jag var på väg att ta ett steg mot honom bröts spänningen mellan oss då en av vakterna knuffade till honom hårt i ryggen för att fortsätta framåt. Och det var det, Seth var borta lika fort som han kommit. Vad skulle hände med honom nu? Skulle jag någonsin få se honom igen?

"Kom, vi skyndar oss bort innan något annat hinner inträffa", sa Emilia och jag kunde se i ögonvrån hur hon uppgivet skakade på huvudet.

Jag sa inte ett ord under hela den långa vägen bort till sjukstugan. Det gjorde ingen annan heller. Vilket jag var glad för. Jag levde och under omständigheterna var jag okej, även om det förmodligen skulle bli många sömnlösa nätter framöver. Som tur var var det helg snart och för första gången kände jag en lättnad över att Joel var i Stockholm. Det fattades ju bara att bli skuldbelagt med de orden jag för tillfället hatade mest av allt; Vad var det jag sa?

Efter omhändertagandet i sjukstugan och ett kort förhör om händelsen gick jag tillbaka till mitt rum, packade ihop mina saker och låste efter mig. Nu tänkte jag ta helg och det fanns ingen som skulle kunna ha stoppat mig. Jag behövde komma bort från allt och även om mina kollegor förstod att jag var chockad och omtöcknad så var sanningen den att jag behövde tid för mig själv för att reda ut ett och annat. Och det 'ett och annat' bestod till största del av Seth och vad jag skulle göra för att få träffa honom igen. Om jag fick träffa honom igen...