Innanför murarna

[56]

Jag skyndade mig bort längs korridoren. Ljudet från mina klackar när de slog emot det hårda betonggolvet ekade mellan väggarna. Inte som första gången jag tagit mig till besöksrummen. Jag hade smugit som självaste mästertjuven och ingen hade sett mig, i alla fall hade ingen reagerat på min närvaro... Inte jämfört med reaktionen jag fått idag.

Precis som den gången hade Seth varit i besöksrummet. Förra gången hade jag följt efter honom men idag... Det hade ärligt talat varit en chock att se honom. Men hur kom det sig att han var där överhuvudtaget? Han satt just för tillfället i isoleringen, då borde han inte ha möjlighet till besök. För inte kunde han redan ha släppts ut till vanliga avdelningen igen? Han hade ju själv sagt att han skulle sitta i trettio dagar, minst. Det vill säga om han skötte sig.

Och vem hade han besök av? Jag saktade in stegen för att försöka få tillbaka något minne av det som just hänt, men det förblev svart. Hans glödande blick var det enda som etsat sig fast i mitt minne. Ja, allt runtomkring var som bortblåst. Hur är det möjligt? Kunde det ha varit samma blonda skönhet som besökt honom förra gången jag sett honom där? Och ännu viktigare, vem var hon?

Jag ville inte erkänna att en stygn av svartsjuka bubblade upp i magen. Tänk om det var henne han hade besök av. Var hon hans flickvän? Kanske. Men jag såg inte Seth som det otrogne typen. Men vem är jag att döma, se bara på mig själv... Fast som med mycket annat, det som hände innanför murarna stannade innanför murarna.

Jag ökade stegen igen när jag närmade mig mitt rum där jag varken skulle behöva tänka på eventuella flickvänner eller nuvarande pojkvänner. Jag hade ingen rätt att vara svartsjuk när det gällde Seth, vi hade aldrig lovat varandra något och skulle aldrig göra det för ett liv tillsammans utanför murarna, det skulle aldrig ske. Det kunde inte ske... Han hade ett flertal år kvar här på anstalten och jag, jag hade några månaders vikariat och sedan förmodligen en flytt till Stockholm med min sambo.

Herregud, hur skulle jag kunna berätta allt för Joel? Jag skulle behöva göra det någon gång, men just nu? Det kändes inte rätt. Han hade rätt att veta men... hans blick när han sett mig, en blick som ville få hjärtat att brista i tusen bitar. Jag älskade honom, det gjorde jag verkligen men...

Medvetet valde jag att inte avsluta mina egna tankar. Det tjänade ingenting till. Just nu hade jag ett jobb att sköta och det var precis det jag skulle göra tills klockan stod på sjutton-noll noll, sedan skulle jag hem och leva det liv jag alltid gjort, tillsammans med den man jag älskade. Punkt.

Jag fortsatte där jag slutat innan mitt besök och jobbade mig igenom förmiddagen i en rasande fart. Två besök av intagna och en kort kafferast. Jag ville intala mig själv om att tankarna på Seth inte existerat under de timmarna men det hade varit en lögn. Jag ville träffa honom igen, prata med honom efter han sett mig och Joel i besöksrummet.

Seth visste och hade vetat från första början att jag hade pojkvän men att se något sådant med egna ögon, det var en helt annan sak och ja, hans ögon hade sagt en hel del... Om jag inte misstolkat honom så var det inte munterhet eller lättsamhet som hade visat sig där bland mörkret i han blick.

Lika bra att få det överstökat, tänkte jag och samlade ihop de material som spritt ut över hela skrivbordet. Det kanske var så enkelt att Seth inte ville ha något med mig att göra längre, och kanske att det skulle varit en lättnad i sig. Då skulle allt vara över.

Bara det att... jag ville inte att det skulle vara över. Jag ville ha mer av honom. Oavsett hur fel, idiotiskt och korkat det än var att känna så, så var det bara sanningen.

Med en snabb titt på klockan insåg jag att det bara var en halvtimme kvar tills lunchen skulle dra igång. Alltså hade jag mindre än en kvart på att ta mig bort till avdelning C om jag ville gå dit utan att det skulle bli ett jävla liv. Att gå ensam runt på anstalten när det var många intagna i rörelse var en dålig idé, det förstod till och med jag. Med ett språng upp ur stolen skyndade jag bort till dörren och låste den så snabbt jag kunde.