Innanför murarna

[10]

"Jag skulle meddela att Emilia nu är klar med sin patient", sa jag till de fyra vakterna som stod i samlad trupp.

"Patient? Jag skulle knappast kalla den där typen för patient", sa en av vakterna och skrattade till när han hånfullt drog på munnen.

Jag knep ihop läpparna och granskade männen som stod där, den yngsta kunde inte vara mer än i tidiga tjugoårsåldern. Men jargongen dem emellan var uråldrig. Jag kände hur pulsen började slå hårdare igen, av ilska den här gången. Visst att det här var ett fängelse men den attityden mot en annan människa, det tolererade jag inte.

"Ja, hon har en patient just nu som behöver er eskort tillbaka, antar att han ska till rastgården. Johan pratade om att avdelning A befinner sig där just nu", sa jag och såg hur vakten med det hånfulla flinet bet ihop käkarna samtidigt som han gav mig en hård blick.

"Och vem är du, om jag får fråga?" sa samme vakt och la armarna i kors över bröstet så musklerna hävdes medan han granskade mig uppifrån och ner... och upp igen. Försökte han skrämma mig? Verkligen?

"Jag heter Caitlyn Norlén och är psykolog här på anstalten, er nya kollega. Så, för att det inte ska bli en tråkig stämning oss kollegor emellan kanske ni skulle kunna vara så vänliga att assistera mig? Jag kan inte direkt följa den intagne tillbaka helt själv."

Det blev helt tyst så jag höjde frågande på ögonbrynen. Först Thomas och nu dessa vakter. Var det något med mig som gjorde att alla betedde sig som idiotiska svin i min närvaro? Kanske för att jag var en kvinna som inte var rädd för en konflikt. Det skulle inte vara första gången i världshistorien men vi levde på tvåtusentalet. Visst att det var en mansdominerad arbetsplats, så mycket hade jag listat ut under de få dagar jag varit här men den här attityden mot kvinnliga kollegor, eller kollegor överhuvudtaget, var oacceptabel.

"Jag fixar det", sa den yngsta killen i gänget och nickade lätt åt de andra som stod kvar med sammanbitna miner.

"Tack", sa jag vänligt, men gav den resterande trion en spänd blick, innan jag vände mig om och följde efter killen bort till undersökningsrummet.

Vi gick tyst längs den korta korridoren så det enda som hördes var killens alla nycklar som skramlade. Det finns kanske lite hopp om mänskligheten trots allt, tänkte jag och sneglade upp på honom.

"Vad heter du?" frågade jag så han vände blicken ner mot mig.

"Simon, Simon Isaksson", sa han lättsamt, men lät inte helt stadig på rösten, innan han vände upp blicken igen.

Med tanke på hur hans äldre kollega betett sig var det nog inte så lätt för en ung kille att komma in i en grupp som verkade vara så sammansvetsad. Även om de betett sig som idioter. Men jag kunde förstå honom, han var ung, definitivt yngre än jag. Klart man ville passa in, det var bara mänskligt.

"Trevlig att träffa dig Simon, har du jobbat här länge?" fortsatte jag när vi stannade utanför dörren.

"Inte direkt, tre månader", sa han lika lättsamt som innan och klev in till undersökningsrummet.

Jag följde efter Simon in i rummet och var noga med att kontrollera min andning så att jag inte skulle råka flämta till igen. Även om det var väldigt nära att jag gjorde just det trots min medvetenhet. Så fort jag mötte Seths blick kändes det som om tiden stod stilla. Han satt nu i undersökningsstolen igen, tyvärr helt påklädd, och väntade. Undrar när och om jag skulle få möjlighet att försöka prata med honom igen, än hade jag inte hört honom säga ett enda ord. Jag ville såklart hjälpa honom men nyfikenheten inom mig ville också höra hans röst, som säkert var lika perfekt som resten av honom.