Innanför murarna

[80]

Lunchen var nog så svår att få ner men ju fler timmar som passerade desto mer kände jag mig som vanligt. Illamåendet hade börjat lägga sig som tur var men maten liksom växte i munnen så fort jag tog en tugga. Inte bara för att jag var omänskligt bakfull, men nervöst hade jag väntat på att Emilia skulle göra mig sällskap i matsalen. Har hon hört något från Seth? Kan jag träffa honom? Det var egoistiskt att tänka så, då hon skulle begå tjänstefel men... Jag kunde inte hjälpa det.

Inte för att vi planerade att äta lunch tillsammans varje dag, det hade bara råkat bli så den senaste tiden. Hon hade kanske hade fått mycket att göra akut, våra arbetsuppgifter skilde sig på så vis även om vi båda ständigt hade en form av outtalad jour för oförberedda händelser.

När maten var så gott som uppäten lutade jag mig bakåt mot ryggstödet. Ännu ingen skymt av Emilia. Någon som däremot kom gående rakt emot mig var Simon. Jag log och vinkade lätt för att han skulle vilja slå sig ner bredvid mig trots att jag redan ätit färdigt.

"Hej", sa jag när han satte sig ner.

"Är du på väg att gå?" sa han och nickade mot den tomma tallriken som stod framför mig.

"Nejdå, jag kan sitta och göra dig sällskap en stund. Jaha, hur har ni det ute på avdelningarna nu då? Jag såg att de nya intagna ska ha kommit nu men jag har inte sett någon av dem än."

"Det stämmer, tre anabolapumpade storfräsare, direkt från kriminalitetens finaste kvarter", sa han med en något bekymrad röst. "Jag vet att det går till så, en del fångar får förflyttning på grund av olika anledningar, men dessa tre... Var lite mer försiktig än vanligt bara, man vet aldrig."

"Är de farliga?" sa jag men viftade snabbt bort frågan. Alla män här inne var potentiellt farliga. Utom Seth.

"Alla tre sitter på livstid och ska in på avdelning B, det säger väl en del antar jag."

"Okej, ja men jag försöker alltid vara försiktigt", ljög jag med ett halvhjärtat leende.

"Det är bra-", började han med stannade mitt i orden då blicken hans fastnat vid min hand. Vem som helst förutom Simon skulle antagligen aldrig ha reagerat. Vilket gjorde det hela lite sött då ringen som suttit på mitt finger nu var borta.

"Ja, jag är inte längre förlovad", sa jag och viftade med handen för att svara på hans icke ställda fråga.

"Jag menar inte att snoka", sa han kort när det blixtrade till något i hans ögon. "Men jag finns om du vill prata."

"Tack, men det är okej", sa jag och ryckte lätt på axlarna, det var ingen idé att ge honom några falska förhoppningar. Han hade haft känslor för mig, och med tanke på hans reaktion hade han det kanske fortfarande...

Det blev en aning obekväm stämning då han fortsatte äta under tystnad. Helt ärligt visste jag knappt själv vad jag skulle säga. Kanske det är dags att gå.

"Jag måste börja röra på mig", sa jag och reste mig upp. "Vi ses säkert senare."

"Det gör vi", sa han och gav mig en kort nick innan jag lämnade bordet.

Ett ytterligare triangeldrama var något jag skulle hålla mig så långt borta ifrån som möjligt. Simon var söt, sådär pojkaktigt charmig, men mer än så var det inte och jag var absolut inte intresserad av honom på något annat sätt än vän och kollega.

På väg bort till mitt rum igen vibrerade det i telefonen så jag stannade mitt i steget. Hjärtat slog ett extra slag och fjärilarna i magen fladdrade till. Emilia hade skickat ett sms privat om att jag kunde träffa Seth i sjukstugan om trettio minuter.

Med ett stort leende på läpparna skyndade jag på steget till mitt rum, jag hade tagit med mig lite smink i väskan, utifall att jag skulle få en möjlighet att träffa Seth, vilket nu Emilia hade ordnat. Hur skulle jag någonsin kunna tacka henne? Genom att inte bli avslöjad, sa mitt undermedvetna och skulle jag nu bli det, då hade Emilia ingenting med varken Seth eller mig att göra. Hon skulle aldrig kunna förlora jobbet på grund av mig, det var då ett som var säkert.

Jag såg kanske inte lika fräsch ut som jag vanligtvis gjorde, men med lite färg på kinderna såg jag betydligt piggare ut. I mitt lyckorus borstade jag igenom håret som var uppsatt i en hög svans så att håret vajade ner mot ryggslutet. Jag älskade mitt långa hår, även om det snart skulle behövas en träff med saxen.

När jag var så redo jag kunde bli gick jag bort mot sjukstugan. Korridorerna låg tomma då de intagna också hade lunch. Jag kunde inte riktigt släppa Simons ord om att ta det lite extra försiktigt när jag var utanför mitt rum. Något jag skulle börja med... imorgon.

Utan några incidenter, vare sig möte med någon intagen eller vakt klev jag in till sjukstugan med en otrolig längtan i kroppen. Det var svårt att ta in att det bara gått en dag sedan sist vi sågs, inte ens tjugofyra timmar. Men det spelade ingen roll. Varje gång jag var på väg att träffa Seth så tände hela jag på alla cylindrar.

Jag harklade mig lätt, sträckte på mig och knackade på dörren. Ett kort "kom in" hördes och jag tog ett djupt andetag innan jag pressade ner dörrhandtaget.

"Hej Caitlyn, vad trevligt att se dig här", sa Emilia så överspelat att jag höjde aningen frågande på ögonbrynen. "Nämen, se så tiden har rusat iväg. Jag måste dra. Kommer på en stund... så ni vet."

Jag kliade mig lätt i pannan samtidigt konstaterade att Emilia skulle aldrig vinna en Oscar. Till och med Seth såg aningen road ut där han satt lika snygg som alltid på hennes brits.

Utan att hunnit säga ett ord drog Emilia igen dörren efter sig och det blev tyst i rummet. Allt som tycktes höras var mina hjärtslag som gjorde volter i bröstet.

"Emilia, hon vet?" sa Seth och kliade sig lätt på hakan då jag nickade.

"Hon har vetat ett bra tag nu, det gick som inte att komma runt. Men jag litar på henne till hundra procent. Det var hon som erbjöd mig att ordna så vi kunde träffas här", sa jag och tog ett steg mot honom.

Det var alltid en spänning i luften mellan oss, något som nästan gick att ta på. Hur mycket jag än försökte hålla tillbaka var det som om vi drogs till varandra likt magnetfält.

"Och varför skulle hon det? Det är mot alla regler, det tror jag både psykologen här och doktorn har koll på... Men inte för att jag klagar", sa han med en road glimt i ögonen.

"Jag vet faktiskt inte, vi har blivit mer än bara kollegor. Hon är min vän så ja, hon förstår väl kanske att det jag känner för dig inte är någon vanlig flört."

"Inte? Så, kissemiss, vad känner du för mig egentligen?" mumlade han och hoppade smidigt av britsen.

"Det vet du", viskade jag och svalde nervositeten när han ställde sig precis framför mig.

Jag nådde i stort sett bara till hans bröstkorg. Han hade kunnat göra precis vad som helst med mig och jag hade varit chanslös. Vilket han också gjorde. Även om det till största del gällde känslomässigt.

"Jag har ingen aning", retades han och böjde sig lätt fram så jag flämtade till då han kysste mig försiktigt längs tinningen.

"Jag... jag tycker om dig", stammade jag fram.

"Ah, jag tycker om katter också. Bättre kan du."

"Jo, jag... jag är kär i dig", flämtade jag och slöt ögonen när han metodiskt kysste mig längs med halsen.

"Men lilla söta kissemiss, går vi i lågstadiet eller?"

Jag kunde inte låta bli att le åt hans lekfullhet. Det var en sida av honom jag inte riktigt sett än. En sida jag mer än gärna skulle utforska mer. Och jag förstod precis vad han var ute efter, de tre magiska orden jag inte hade haft en chans att säga till honom sist.

"Jag älskar dig, Seth", sa jag och innan jag visste ordet av var hans läppar så tätt intill mina att jag föll rakt in i hans famn.